Jag avskyr folk som inte har några svar men ändå sitter och hånler åt frågan.
Jag står inte ut med att höra hennes släpiga tonfall när frågan som behandlas kräver alerta och snabba beslut.
Jag får rysningar när den gamla skolans politiker besvarar en fråga med en harang av ord som vid en grundligare analys faktiskt inte betyder någonting.
Jag ogillar möjligheten att hon helt utan annan utbildning än SSU:s skola har kunnat nå ett högt ämbete. Av exakt samma skäl som jag anser monarkin förkastlig. Ska man gissa att hennes fars, Hans Anderssons, position som bland annat sakkunnig hos Ingvar Carlsson gav henne ett litet försprång?
Jag blir förbannad på att en uppenbar hycklare och bedragare ens kan komma ifråga för statsministerposten.
Tro mig, listan kan göras mycket längre än så, men jag tror att ni förstår vartåt jag syftar. Det har inte så mycket att göra med Toblerone-affären och den svarta städhjälpen, jag bryr mig inte ens om hennes skattefiffel och obetalda räkningar. Det är bara det att hon framstår som så förbannat dum att hon förmodligen inte ens besitter den mentala förmågan att skilja på rätt och fel. Jag kan ha fel förstås, men jag vågar verkligen inte ta den risken.
Dessutom är hon notoriskt fjäskig för alla som känner sig förfördelade eller kränkta, oavsett anledning eller situation. Hon försvarar såväl stridsretoriker inom diverse trossamfund som AFA:s maskerade idiothuliganer. Hennes kontakt med verkligheten kan i bästa fall kallas bristfällig, hennes tumme befinner sig knappast på medborgarnas puls.
Mona Sahlin är en inkompetent drömmare som tror att allt som inte är genomfört av Socialdemokraterna är dåligt och att pengar kommer att regna från skyn så fort hon får en bra idé till en ny reform. Hennes devis "Arbete åt alla!" är nästan lika korkad som Vägeverkets "Nollvision". Ett fullständigt orimligt och ogenomförbart projekt som är så löjeväckande till sin utformning att man bara kan skratta upphovspersonen rätt i ansiktet.
Hennes anförande idag, den 1:a maj, är något av det barnsligaste jag har hört eller läst på mycket länge. Vid en genomläsning inser man snart att det inte innehåller ett uns av politisk agenda, istället koncentrerar hon sig i vanlig ordning på vad som är fel. Inga lösningar annat än att göra Sverige till "möjligheternas land" presenteras. Intressant nog lastar hon i vissa fall den moderata regeringen för misstag och dumheter som genomfördes av Göran Perssons styre. Jag börjar tro att hon har drabbats av demens. Hennes retorik har klara drag av samma kommunistiska romantik som kan höras av Lars Ohly. Det är otroligt svårt att ta henne på allvar när hon listar allt som vi behöver och allt som har gått fel utan att ens antyda att man har en plan för att åtgärda detta.
Det är ingen hemlighet att jag alltid har röstat rött, men nu vete fan. Såväl Sahlin som Ohly och Wetterstrand/Eriksson visar upp sidor som jag inte alls gillar. De kastar högar med skit omkring sig och skräder inte orden när det kommer till att döma de som har makten, men, som sagt, eventuella lösningar på dessa problem lyser med sin frånvaro.
Jag är ingen beundrare av Reinfeldt, men i fråga om kompetens är han i dagens politiska Sverige helt överlägsen. Han omger sig dessutom med en av vårt lands största politiker genom tiderna: Calle Bildt. Oavsett vad man tycker om denne långe man så är hans meritlista imponerande och han åtnjuter en internationell respekt som annars bara Jan Eliasson och Hans Blix kan skryta med.
Anders Borg är en obehaglig liten rackare, det ska erkännas, men i jämförelse med Bosse Ringholm eller Pär Nuder framstår han som ett orubbligt geni.
Den nuvarande regeringen innehåller en mängd galningar, med Göran Hägglund och Maud Olofsson i spetsen förstås, fast på det hela taget är den mer kapabel att förvalta Sverige än någon regering som Sahiln och kompani skulle kunna uppbringa. För vem vill egentligen se Tomas Bodström eller Laila Freivalds göra comeback som tongivande politiker?
Detta ställer till ett problem för mig personligen eftersom jag inte vill rösta blått. Jag kan se deras kompetens, men då jag inte alls håller med om deras politik så är det inte ett alternativ att skänka dem min röst. Om jag röstar rött så röstar jag automatiskt på dumskallarnas sammansvärjning. Vad göra? Tja, säg det, de blanka rösterna verkar numera knappast han någon effekt, varken på politiker eller media och att missnöjesrösta på Sverigedemokraterna och således riskera att de får någon som helst makt känns också väldigt främmande. Kanske blir detta året då soffliggarna får sin revansch? För faktum är att de har blivit de nya blankröstarna. Missnöjet mäts allt oftare i uteblivna deltagare än i missnöjesröster.
Det är nu endast 140 dagar kvar till val och inget alternativ verkar vettigt att genomföra. Hur blev det så? Plötsligt har vi fått en amerikansk variant av demokrati, man röstar på demokrater, republikaner eller Ralph Nader. Det vill säga sossarnas pack, moderaternas anhang eller Jimmie Åkessons gelikar. I teorin ett trepartisystem, i praktiken ett system där bara två har möjligheten att uppnå någon reell makt.
Dessutom är politik alltför viktigt för att överlåtas åt politker, enligt Oscar Wilde i alla fall, och det är idag mycket lätt att förstå exakt vad han menade med det.
http://www.aftonbladet.se/blogg/article7053361.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7053446.ab
skriven
Hmmm!En i mitt tycke fullständigt korrekt analys av situationen inför årets val.
Jag har i princip alltid röstat blått. Mitten blått, eller ljusblått, beroende på hur man ser det. Är man liberalt sinnad hamnar man lätt där...och blir besviken.....
Liberaler som glömt sina liberala ideal. Bengt Westerberg som inte respekterar demokratiska beslut osv.
Om man betraktar sossarna utifrån, så framträder ett parti i förfall.Ideologisk och organisatoriskt.
Från att ha varit ett brett folkrörelse parti med en politisk vision, ett mål, en "dröm" om man så vill. Så framstår de numera bara alltför uppenbart som allt annat än "samhällsbärande".
Att välja Mona Sahlin framstår som politisk harakiri. Fanns det verkligen ingen bättre än denna tomma papegoja?