Jag är en ond, glad människa

Kommentera
Jag har ett stort mörker inom mig som väldigt sällan får se dagens ljus. Nu pratar jag varken om det där tonårsemo "alla hatar mig jag ska ta en överdos TREO"-mörkret eller det störda "jag måste mörda alla"-mörkret. Nej, det är det där roande inre mörkret jag talar om, det som är på vippen att yttra sig varje gång en situation som kräver medlidande uppstår, men där huvudpersonen inte nödvändigtvis är någon man tycker om. Det ärliga mörkret som vill skrika "För att du är ful och hemsk" när någon undrar varför chefen är på honom/henne som en hök. Ett mörker som inte tycker om gnällspikar och som livnär sig på när folk som förtjänar det lider ont. Skadeglädjens oförblommerade riddare, en chevaleresk jycklare som skrattar folk i ansiktet och säger precis vad han har på hjärtat. På utsidan märks ingenting, kommentarerna fälls nästan uteslutande inombords och med en precision som inte ens det amerikanska försvarets senast bomber kan uppbåda. Vissa slår mynt av dessa sylvassa observationer och blir stand-up komiker. Vi vanliga dödliga ler i mjugg varje gång vi fäller en tyst, dräpande kommentar om någon stackars medmänniska. Hade jag (och förmodligen alla andra) inte haft denna säkerhetsventil så är jag helt övertygad om att vi hade gått runt och skällt på varandra som hundar dagarna i ända. Hade vi dessutom bara låtit orden lämna våra hjärnor så hade konflikterna blivit oändliga. Så vi håller det inom oss, civiliserade som vi är, gärna till bristningsgränsen. Ibland fallerar systemet och ett "För att du märklig och störande" får luft, med ofta förödande konsekvenser som följd, även om det är lite kul förstås. Sedan är det naturligtvis som herr D påpekade härom sistens också att skillnaden mellan bitterhet och sarkasm oftast är mikroskopisk och att det krävs minutiös timing och avvägande för att få till det på rätt sätt. Den framlidne Hitchens behärskade detta till fulländning, han visste skillnaden mellan bitter sarkasm och sarkastisk bitterhet. Jag misstänker att han, liksom jag, innerst inne var en mycket ond, glad människa.

Filmdebaklet i mitt liv är en sällsamt konsekvent historia. Idag såg jag Salvation Boulevard, en tam satir över organiserad religion och dess hjärntvättande egenskaper. Pierce Brosnan gör bra ifrån sig, men Greg Kinnear, Jennifer Connelly och Marisa Tomei är ruskigt bleka. Den enda riktigt lysande stjärnan är Ed Harris, men han får tyvärr inte mycket tid framför kameran.

Så jävla metal
! var en rolig exposé över svensk hårdrock, tyvärr koncentrerade den sig lite väl mycket på Europe och Yngwie Malmsteen, med all rätt kanske, men det är knappast där mina intressen är investerade. Å andra sidan fick man sig lite Bathory och At the Gates till livs, vilket uppvägde pudeltramset avsevärt. Jag misstänker dessutom att en av mina kollegor var en av ungdomarna som intervjuades angående hårdrock någon gång i mitten på 80-talet, jag ska försöka få klarhet i det omgående.

Final Destination 5 var precis lika usel som man kan vänta sig, några snygga dödsögonblick, men mest en lång väntan på just dessa korta stunder av blod och inälvor. Det är nog hög tid att lägga ner denna franchise innan den blir lika fånig som Saw-serien eller Paranormal Activity-tjafset.

Det intressantaste bidraget till filmhistorien den senaste veckan har faktiskt varit norskt i form av Huvudjägarna. En ganska trevlig överraskning med mycket svart humor, även om intrigen kanske inte alltid håller allra högsta klass. Sevärd alla gånger.

Det finns dock ett mycket glädjande besked mitt i allt detta. Julklapparna är till största delen inköpta och paketerade. Bara några få detaljer kvar nu innan nästa års ångest lugnt kan inväntas. Till nästa jul vet jag dock exakt vad Prinsessan ska få. Jag vet faktiskt till och med vad jag ska köpa till hennes andra födelsedag. Det är inte illa det inte. Jag kan säga så mycket som att de har med hennes enorma fascination för musik att göra. Spännande, minst sagt. 

Fridens...