Jag är en ond, glad människa
KommenteraFilmdebaklet i mitt liv är en sällsamt konsekvent historia. Idag såg jag Salvation Boulevard, en tam satir över organiserad religion och dess hjärntvättande egenskaper. Pierce Brosnan gör bra ifrån sig, men Greg Kinnear, Jennifer Connelly och Marisa Tomei är ruskigt bleka. Den enda riktigt lysande stjärnan är Ed Harris, men han får tyvärr inte mycket tid framför kameran.
Så jävla metal! var en rolig exposé över svensk hårdrock, tyvärr koncentrerade den sig lite väl mycket på Europe och Yngwie Malmsteen, med all rätt kanske, men det är knappast där mina intressen är investerade. Å andra sidan fick man sig lite Bathory och At the Gates till livs, vilket uppvägde pudeltramset avsevärt. Jag misstänker dessutom att en av mina kollegor var en av ungdomarna som intervjuades angående hårdrock någon gång i mitten på 80-talet, jag ska försöka få klarhet i det omgående.
Final Destination 5 var precis lika usel som man kan vänta sig, några snygga dödsögonblick, men mest en lång väntan på just dessa korta stunder av blod och inälvor. Det är nog hög tid att lägga ner denna franchise innan den blir lika fånig som Saw-serien eller Paranormal Activity-tjafset.
Det intressantaste bidraget till filmhistorien den senaste veckan har faktiskt varit norskt i form av Huvudjägarna. En ganska trevlig överraskning med mycket svart humor, även om intrigen kanske inte alltid håller allra högsta klass. Sevärd alla gånger.
Det finns dock ett mycket glädjande besked mitt i allt detta. Julklapparna är till största delen inköpta och paketerade. Bara några få detaljer kvar nu innan nästa års ångest lugnt kan inväntas. Till nästa jul vet jag dock exakt vad Prinsessan ska få. Jag vet faktiskt till och med vad jag ska köpa till hennes andra födelsedag. Det är inte illa det inte. Jag kan säga så mycket som att de har med hennes enorma fascination för musik att göra. Spännande, minst sagt.
Fridens...