Den inre resan
KommenteraI natt var jag en sväng i Edinburgh förresten, i och med att jag läste Ian Rankins Misstro alltså. Likaså gick jag på toaletten i London i morse medan jag läste Maxim Jakubowskis bok Jack the Ripper - A comprehensive A-Z. Det är ett lätt sätt att resa, man behöver bara fantasin till hjälp. Nu har jag i och för sig varit i både London och Edinburgh på riktigt, men principen är densamma även om så ej är fallet. Precis som hur huvudpersonen i Alessandro Bariccos mästerverk Nittonhundra kan beskriva Paris gator i detalj utan att någonsin ha varit där, utan att ens ha stigit iland från den båt där han är född och uppväxt faktiskt. Det är det som gör litteratur till en så potent verklighetsförvrängare antar jag. Att det är du själv som bygger det universum du inbjuds att tillbringa en begränsad tid i och sedan kan välja om du vill ta med dig eller lägga åt sidan i samma ögonblick som du slår ihop pärmarna. Valet är ditt och du designar själv till resmål, allt utifrån erfarenheter och fantasi.
En annan fascinerande sida av mitt liv är att jag ändå är i ständig rörelse, ett slags perpetuum mobile-bubbla där jag antingen åker båt på jobbet eller tåg till Prinsessan. Därför blir jag också sällan rastlös, för även om jag är stilla så rör sig min omgivning konstant. Det är också därför jag har svårt att anpassa mig till den landsbygd jag befinner mig i när jag är i Skåne. Det är för tyst och lugnt helt enkelt. Efter ett par dagar kan jag nästan acceptera tystnaden, efter ytterligare några kan jag nästa njuta av stillheten, men efter en månad får jag lappsjuka. Min värld består av ljud, sorl från människor, filmer och tankar. Allt är musik.
Så långt om mitt svala intresse för resor.
Det börjar bli dags att sammanfatta det år som har gått och som vanligt brukar jag definiera det utifrån filmproduktionens för- och nackdelar under de gångna 365 dagarna. Nu slår det mig att jag inte har så mycket att säga. Kort sagt så har det varit ett uselt filmår och det överensstämmer väl någorlunda med året i övrigt. Jag har delat ut fyra 4:or och en 5:a i betyg på ett helt år, helt oöverträffat uselt. 5:an tillföll en dokumentär: Jag är sån här - en film om Sten Broman. 4:orna tillföll Lars von Triers Melancholia, Nicolas Winding Refns Drive, Woody Allens Midnatt i Paris samt Ian Fitzgibbons A Film with Me in It. Således inte en högoddsare så långt ögat når och inte särskilt mycket finns det att se fram emot heller. Kanske Tim Burtons Dark Shadows eller möjligtvis Bruce Robinsons The Rum Diary, men efter detta makalöst trista filmår så vågar man knappt hoppas. Hollywood är infekterat av Seth Rogens och Paul Rudds gräshumor och ytliga dramer med Joseph Gordon-Levitt i huvudrollen och tyvärr så är det väl där dollarna finns just nu. Krya på sig får man väl säga.
Det lackar mot jul igen... samma problem för andra året i rad. Vad vill Prinsessan ha? En av varje kanske? Vi får se...
Fridens...