Bara några tankar...

En kommentar
I fredags natt gick den fantastiska filmen Häxan på SVT. Den är gjord av Benjamin Christensen 1922 och innehåller några av de starkaste scener som någonsin har fångats på film. Den har nittio år på nacken, men det märks bara på specialeffekterna. I övrigt är den nästan provocerande modern i sitt utförande. Den är surrealistisk i sitt bildspråk och väldigt konkret i sak, en kombination som nästan helt saknas i dagens film. Dessutom har den ett, för den tiden, högst påtagligt feministiskt budskap. Likaså en relativt driven ateism som förespråkar vetenskap snarare än religion. Att vissa formuleringar och ord, av typen "Hysterica" och så vidare, förekommer får man ta med en nypa salt, det är filmens episodiska och färgstarka berättande som är dess styrka. Se den.

Vidare kan man konstatera att man aldrig blir vuxen, inte jag i alla fall. Jag befinner mig i en ständig stagnation, eller rentav regression, tillbaka i övre tonåren. Åtminstone när det gäller vissa saker. Som kärlek, böcker, film, musik, alkohol och socialt umgänge. Det är lite märkligt faktiskt. Speciellt eftersom min dotter bestämde sig för att hon kunde gå härom dagen. Det måste ju i sin tur betyda att jag de facto är vuxen, eller hur? Å andra sidan så kanske det inte spelar någon som helst roll. Kanske är det bra att tro på sin eviga ungdom, en vacker dag blir man ju trots allt gammal, varför inte vara ung så länge som möjligt? Jag är glad att jag fortfarande kan göra grodhopp eller krypa runt på golvet i flera timmar och lattja med prinsessan. Jag tycker fortfarande att de flesta av hennes leksaker är hur roliga som helst, inte minst den lilla kassaapparaten med den primitiva mikrofonen. Jag missar aldrig ett tillfälle att köra mitt "God morgon mina damer och herrar och välkomna till SJ:s X2000 som ska ta oss från Malmö till Stockholm"-tal. Som sagt, hur kul som helst. Min dotter samtycker, fast hon har inte riktigt greppat det där med mickavstånd, hon tror att det är en napp och behandlar den därefter, resultatet blir många osannolikt knasiga och gutturala ljud. Hysteriskt. Däremot så vill jag till vuxenhetens försvar hävda att just denna reflekterande sida av mig är ett bevis på min ålder. Hade jag varit nitton så hade jag inte brytt mig om att fundera på sådant. Vem hade tid med det då? Eller behov av det?

Igår natt sov jag två timmar, i natt blev det fem. Jag är inte särskilt trött, mina tankar är på annat håll. Jag brukar sova som ett litet barn när jag väl somnar, nu är det lite annorlunda. Hjärnan går i spinn, funderar och klurar, klurar och funderar. På vad? Ja, det tänker jag inte skriva om här, åtminstone inte förrän jag vet hur det utvecklar sig. Det finns saker som, för att citera Dungen, "sätter fart som speed i mina tankar". Vi får se vad som händer. Den här tonåringen är som sagt fortfarande i träning när det gäller vissa ämnen och situationer. Tish tish.

Jag saknar min brevvän Carolyn Cassady också, väldigt mycket. Jag borde skriva till henne, jag har inte gjort det på ett år. Hon har precis fyllt 88 år och vem vet hur länge hon har kvar? Jag borde skicka ett kort på min dotter till henne också, hon hade blivit hur glad som helst. Hon är cool, Carolyn, riktigt cool. Hon har ett enastående minne också och det är en ynnest att ha fått ta del av hennes historier om Neal Cassady, Jack Kerouac, Allen Ginsberg och inte minst henne själv. Att få höra dessa ögonvittnesskildringar om beatgenerationens största personligheter har i grunden förgyllt min tillvaro. Likaså hennes historier om den road trip genom USA som hon tog med sina föräldrar 1934. Man måste bara älska tanten. Hennes gode vän Walter Salles, han som gjorde The Motorcycle Diaries ni vet, håller för övrigt på att filmatisera Kerouacs klassiker På drift. Premiär senare i år har jag hört, säkerligen värd att se även den.

Nu är det dags att sluta fundera...


                                  Saknar dig Carolyn, vi hörs snart
 
1 M:

skriven

När jag läste detta kom jag ihåg att jag saknar dig! Kram på dig.