En annan, lite märkligare sida av detta fenomen, är att jag sällan eller aldrig känner ett behov av att prata med andra människor om mig själv. Det gör jag ju dagligen, med mig själv alltså. Det gör att vissa upplever mig som hemlighetsfull, andra som lättsam och ytterligare några som ointresserad och asocial. Egentligen är inget av det sant. Jag tycker bättre om att lyssna, svårare än så är det inte. Det jag vill säga om mig själv är ju redan formulerat, visserligen bara för mig, men det är liksom det som är poängen. Det är klart, överspelat och finito, och har jag ingenting att säga så lyssnar jag hellre än babblar på om en massa triviala detaljer ur min tillvaro. Det är också lustigt hur tystnad kan tolkas som intelligens, det har jag faktiskt aldrig begripit. Att tiga förefaller mig vara höjden av neutral hållning i just den frågan.
Den dag jag kastar in handduken kommer mina efterlevande att ha kartongvis med funderingar och skrivna sidor som sedan länge har passerat sitt bäst före-datum. Tänk om mina förfäder hade varit lika urbota egocentriska, vilken möjlighet att lära känna dem bättre! Jag hoppas att de läser åtminstone några sidor innan de kastar dem i elden. Fast nu är det förstås inte för deras skull (vilka de nu är eller blir) som jag skriver. Det är för mitt eget höga nöjes skull. Förutom allt som redan är färdigskrivet (ett tiotal noveller, en roman, ett par barnböcker och en hel uppsjö med dikter och texter) så är jag lite stolt över att ha inte mindre än 2 faktaböcker, 6 romaner och exakt 51 dikter i oavslutat format. Håll med om att det är imponerande samling ofärdiga alster för en snart 34-årig slöfock? Med största sannolikhet kommer merparten av dessa inte att färdigställas.
Därför har detta inlägg den rubrik det har. Det är inledningsorden ur en dikt av den romerske skalden Gaius Valerius Catullus. Den svenska översättningen av första strofen lyder: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus". Visst är det briljant? För en gångs skull är översättningen mycket bättre än originalets "Miser Catulle, desinas ineptire". Inte en särskilt bokstavstrogen översättning, men likväl en superb tolkning. Det är precis där jag befinner mig, i det ve som mitt lättingsliv vållar mig. Enda orsaken till att jag har så många oavslutade projekt är att jag arbetar mycket snabbt när jag väl lägger manken till. Sen kommer nästa idé och tar mig med på ett nytt äventyr i en ny värld. Det är problemets kärna. Jag tillåts inte avsluta vad jag har påbörjat eftersom något annat pockar på min uppmärksamhet. Det är också därför det är av så stor vikt att jag verkligen agerar på en idé, annars kan jag omöjligt frammana den känsla den skänkte mig vid första upplevelsen. Den är puts väck för alltid.
Om någon skulle orka läsa all denna smörja jag har hasplat ur mig här och nu så vågar jag påstå att den personen nu känner mig betydligt bättre än de flesta. Det är lite av en unik inblick i min funktionsodugliga natur. En beskrivning av hur det känns att bära på något men inte veta var man ska ställa det. Ett "släpp teven" som förblir lika ohört som ett träd som faller i skogen när ingen är där. Om man läser lite mellan raderna så blir det tydligt att detta beteende inte lämpar sig enbart som en beskrivning av min litterära sida, utan går alldeles utmärkt att applicera på resten av mitt liv också. För den som redan känner mig är den slutsatsen säkert dragen sedan länge.
Men jag klagar inte, det är sådan jag är. Mer intro- än extrovert och mer kapabel än ambitiös. Och vem vet, kanske är det ett steg i en annan riktning att för en gångs skull dela med mig av det som annars är högst privata tankar? Å andra sidan, kanske inte?
That's livet...
Catullus (84-54 f.kr.)
skriven
Bäste herr skribent
Håller med om att det du skriver är ofta mkt intresant,samt Du är en stor egocentriker. Men Du kan väl ta dig i kragen och låta oss nu levande ta del av vissa alster. Tack på förhand
n