I söndags kväll var det grillning och pilsner hemma hos herr Z:s föräldrar. Det var i och för sig FF, men det var trevligt ändå. Vi träffas inte så ofta nu för tiden, herr Z och jag, så det gäller att ta vara på de få tillfällen som bjuds. I början av detta sekel delade vi lägenhet i Göteborg i nästan tre år. Det var en rolig tid. Säkert jobbigt ibland, men vem minns det nu? Helt klart är i alla fall att man bygger ganska starka band under så lång tid mellan samma väggar. Även om man emellanåt är ofattbart trött på att se samma nuna varje dag så är det speciellt. En historia man delar med varandra varje gång man ses. Sen går det som det går, man flyttar, man skaffar familj kanske, man säger "vi måste ses snart" och så har det plötsligt gått ett par år. Det är tidens tempo. De senaste åren har vi mest träffats när han har spelat med sitt band någonstans och det blir ju lite som det blir. För mycket folk, för mycket öl och svett. Härom dagen var det ett gäng gamla vänner på en veranda, som det ska vara. Perfekt.
Prinsessan börjar på allvar att förstå det roliga med att gå. Försiktigt och långsamt förvisso, men det lär ändras rätt snart. Om nio dagar får jag kramas med henne igen, det känns nästan som en oöverskådligt lång tid. Jag saknar henne så mycket att det bränner i ryggraden. Varenda urtidsinstinkt vaknar till liv på något vis. Det är i mångt och mycket för henne jag existerar, så enkelt är det. Det är konstigt, för jag är något så in i helvete egocentrisk egentligen. Jag tycker inte om att prata om mig själv eller synas till varje pris, absolut inte, men jag har alltid satt mitt eget välbefinnande och höga nöje före andras. Så icke längre. Det är en skön känsla. Befriande.
Lyssna noga nu. Här kommer sanningen om allt. Jag skulle vilja börja ett anförande så och leva upp till det. Herr Z har sagt sitt om meningen med livet. Han sa: "Man vill ju bara vara full, ha det bra och äta lite gott." Bra sammanfattat tycks det mig. Nu kanske man inte vill vara full hela tiden, men det är bra sammanfattat för det är kort, koncist och förbannat ärligt. Mänskligt rentav. Inget skitsnack om gud, ödet eller något annat new age-trams. Det är annars det som är problemet med filosofi... och människor. Vi kan inte acceptera att det inte finns någon högre mening eller någon luddig plan. Det finns det inte. Möjligtvis är meningen med livet att ställa frågor om just det. Min egen övertygelse har alltid varit att det är att lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. För tro mig, det är med kunskap som livet blir riktigt intressant, och roligt. Kanske är det helt enkelt som Kurt Vonnegut skrev: "I tell you, we are here on Earth to fart around, and don't let anybody tell you any different." Stort geni Vonnegut. Världen har inte varit lika färgstark sen han plockade ner skylten. Det var också han som diktade ihop epitafen i romanen Breakfast of Champions, en enkel gravsten med texten "Everything was beautiful and nothing hurt". Jag gillar det, det är en förunderlig blandning av skönhet, sarkasm och rent livsnjuteri. Jag kan ha nämnt det förut men Vonneguts farbror brukade påminna sig själv om livets trevligheter under det att de skedde genom att högt deklamera "If this isn't nice, I don't know what is." Man kan behöva påminnas om det ibland. Det är ju rätt trevligt för det mesta. Och när man börjar komma upp i den ålder då ytspänning är den enda spänning man mäktar med så blir det än viktigare.
Quod erat demonstrandum. Jag säger det på latin för att bevisa vilken stropp jag är.
Mästerlig platta
Mästerlig författare