Jag har fastnat i P3 Dokumentär-träsket. Det var oundvikligt, bara en tidsfråga, men nu är jag där. Det är som en blandning av Stillnoct och en intressant föreläsning. Ibland slumrar man till, trots att det är spännande så att det förslår. Produktionen är sannerligen inget vidare, det får man ta, budgeten är väl knappast rasande stor. Däremot är ämnena som behandlas fascinerande. Igår morse lyssnade jag på ett program om Scandinavian Star-branden, i eftermiddags handlade det om Mattias Flink och massmorden i Falun. Jag tankade min iPhone full, jag har så att jag klarar mig ett tag. Funderar på om det blir Hans Scheike eller Sjukhusspionen härnäst? Hm, decisions decisions. Alltmedan nördstämpeln lyser som ett neongrönt kastmärke i pannan. Jaja, man lär sig leva med det också.
Apropå Mattias Flink så fick han ju ett tidsbestämt straff förra året. 36 år blev det satt till och han kan alltså bli villkorligt frigiven tidigast 2018. Jag vill inte att han ska bli fri, någonsin, och om han blir det så vill jag veta exakt var han befinner sig under resten av sina dagar så att jag eller någon av mina nära och kära inte råkar korsa hans vägar. Uttrycket "lås in och kasta bort nyckeln" har aldrig känts mer relevant. Det hävdas att hans psykos framkallades av alkohol och det kan absolut vara sant, men hur ska man förhindra att det inte händer igen? Efter något år i frihet, allt går fint, kanske gå på krogen och se en fotbollsmatch? Bara ta en öl som vanligt folk. Tjo, fram med AK5:an och så var vi där igen. Ingen bra idé. Flinks raseri är dessutom inte bara en produkt av alkohol, om någon nu trodde det, han är otroligt märklig även på nykter kaluv. Kan man rehabilitera en människa som har skjutit ihjäl sju personer? Jag vet inte, men jag betvivlar det och vill inte på några villkor chansa när det gäller Flink i synnerhet och andra massmördare i allmänhet. Jag kommer inte helt osökt att tänka på komikern Ron Whites syn på dödsstraffet kontra den rådande opinionen emot det: "In Texas we have the death penalty and we use it. If you come to Texas and kill someone, we will kill you back". Nåja, jag vet inte ens vilket ben jag ska stå på i den debatten, men i fråga om Flink och liknande stollar behöver jag väl knappast säga var mina sympatier ligger?
Imorgon bär det av till Riga igen. Avslappnande på något vis. Ett avbrott i rutinerna. Jag borde ha gjort som Lasse och tagit med mig en gitarr, men jag orkade inte släpa på den. Dessutom funderar jag på att bara sova bort hela dagen och strunta i den lettiska pulsen. Med det sagt så är jag smått förtjust i forna öststater, Tjeckien och Polen inte minst. Eller Prag och Krakow snarare, det är där jag har befunnit mig mestadels. Förtjusande städer. Prag är på sina ställen så ofattbart vackert att man nästan blir tårögd. De gamla delarna är ett kulturarv som heter duga. Kafkas ande spinner drömväv i mitt huvud varje gång jag är där. Det var ett tag sen sist i och för sig, men det har blivit ett gäng gånger genom åren. Mycket har förändrats sen första gången, ibland till det bättre och ibland inte. Krakow är lite skitigare än Prag, men i gengäld lite mer genuint. Krakow har märkligt nog inte blivit den turistfälla man hade kunnat vänta sig. Det polska köket är dessutom enastående. Om kärlek hade varit en maträtt hade det varit bigos. Punkt.
Kära dagbok! Idag läste jag en skvallertidning, det var mitt testosteron som tvingade mig. Det var något bildreportage om "Hetaste strandbilderna". Jag var tvungen, jag är man och jag tycker om kvinnokroppar. Till mitt försvar så slog jag ihop tidningen efter att ha kollat upp det jag skulle. Trots det så kändes min själ smutsig. Vilka fruktansvärt onödiga skapelser, dessa skitblaskor. För det första så vet jag inte ens vilka hälften av dessa "kändisar" är, det enda de har gemensamt verkar vara att de har varit med i något som heter "The Hills", vad det nu är? Så jag började bläddra i Aftonbladet istället, det visade sig att de hade exakt samma bilder på exakt samma "kändisar". So long journalistik, hello Heidi Montag. Nåväl, det förklarar åtminstone min törst efter verkligheten i P3:s dokumentärer. En liten men naggande god bekräftelse på att jag alltjämt har en fungerande hjärna. Eller tvärtom.
Som man säger i Riga: Fridens liljor!