Alkoholstudier

Kommentera
Calle Flygare ansåg att Christer Pettersson var en av de bästa elever han någonsin haft på sin teaterskola. Ändå är det lite svårt att föreställa sig att Crille P i en annan tid och en annan värld kunde ha dykt upp i till exempel Fanny & Alexander. Till hösten börjar faktiskt en bekant till mig på just Calle Flygares Teaterskola, undrar om hon känner till denna lilla parentes i teaterhistorien? Om inte annat så lär hon väl bli upplyst om det, sådant brukar ge sig självt. Jag tror att hon kan bli en riktigt bra skådespelare, hon har det där lilla extra som krävs för att nå en bra bit. Glimten i ögat säger mig det i alla fall. Det är väl bara att hålla tummarna och se antar jag.

Jag gillar teater, även om jag blev lite mätt ett tag när jag pluggade dramatik och såg ett par pjäser i veckan. Man kan bara älska Tjechov så mycket vad det verkar. Ett par föreställningar lever kvar i minnet, speciellt Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro och Krig av Lars Norén. Den första för att den var så förbaskat bra och den andra för att den var så förbenat tråkig. Det är väl så, att det antingen måste vara briljant eller skit för att man ska komma ihåg upplevelsen någon längre stund. Arbetarklassens sista hjältar gestaltades av Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt, de gjorde ett mycket bra jobb måste jag säga. Dessutom var det en sådan kväll när atmosfären var på topp och i stort sett alla vi som studerade dramatik ihop på universitetet var där. Efteråt blev det obligatorisk utgång med öl och vin. Lysande. Mina förväntningar på Krig var betydligt högre och därför blev besvikelsen desto större. Inte nog med att själva texten var olidligt tråkig och styltig, hela scenografin andades lågbudget, inget ont om Riksteatern dock. Göran Ragnerstam gjorde sitt bästa i huvudrollen, men även han såg uttråkad ut. Efter en stunds lidande bestämde jag mig för att jag hade fått nog och tänkte att jag istället skulle slumra till lite. Döm om min förvåning när scenbytena kom. En miljard megawatts belysning bländade hela publiken! Man tvingades till vakenhet under hela spektaklet. Höjdpunkten den kvällen var det samtal som Henrik Holm hade med Lars Norén efter pjäsens välkomna slut. Det var mycket lärorikt. Den natten hade vi efterfest i min lilla studentlägenhet och jag tror att vi sov fem personer i min stackars säng. Det var trångt men trevligt. Trots fiaskot, i mitt tycke, med Krig så respekterar jag verkligen Norén, han kan balansera mellan det svulstigt pretentiösa och avskalat diskbänksrealistiska på ett imponerande vis. Han gör det bra och är utan tvekan en av våra största någonsin inom teatern. Jag har alltid tyckt att han påminner lite om Freddie Wadling på något vis, det kanske är huvudformen?

Varje gång jag hör namnet Calle Flygare så förpassas jag omedelbart i tanken till Flygarns Haga. Ett café beläget på Vasagatan i Göteborg. Dit gick vi som studerade filmvetenskap ofta och åt lunch. Jag skriver "åt", men i själva verket borde det stå "drack". Vi hade två timmars lunchpaus och en dagens kostade exakt 100 kronor. Den bestod av en stor öl för 34 kronor samt en sexa Johnnie Walker Red Label för 66 kronor. Summa summarum... 100 kronor. Jag kan inte minnas att någon av oss någonsin lämnade dricks. På denna lunch följde sedan ytterligare två timmars föreläsning. Det lilla bakrus man hade lyckats åsamka sig kom sakta smygande och med torra munnar satt vi och försökte förstå teorierna bakom brasiliansk filmdramaturgi. På eftermiddagen var det filmvisning i kårhuset på Götabergsgatan och på vägen dit passerade vi en butik som sålde folköl. Med varsitt sexpack under armen bänkade vi oss i filmsalen och släckte törsten. Inte sällan hördes ljudliga snarkningar i lokalen en dryg timme in i filmen. Det välbekanta ljudet av vissna riddare som samlade kraft att göra stan när ljuset väl tändes. Det var på en gång vackert och dekadent. Jag skriver dock detta helt utan nostalgiska förtecken, det var bara så det var. Allt har sin plats och sin tid och det är bra med det. Men kul var det.

På tal om tid så fyller Prinsessan snart ett år. Det går fort nu. Jag måste fråga henne vad hon önskar sig. Min kvalificerade gissning är att det är en "vad är det?", vad det nu är för någonting? Det löser sig säkert. Hon är lättroad, inte så mycket av leksaker kanske, men av allt som hon egentligen inte får röra. En kristallvas eller något annat skört objekt hade gjort henne överlycklig. Liten... sötast i världen.

Dags för en välgörande cigarett nu, man måste bara älska dessa avlånga vitaminpinnar...

 
                        Gamla stamhaket Flygarns Haga