Det är svårt att skriva något utan att omedvetet driva in på händelserna i Norge. I morse mötte jag en kvinna som hade två goda vänner bland offren, igår mötte jag en kvinna vars son och systerdotter befann sig på Utöya och som hon inte hade lyckats få kontakt med. Det är tufft. Det värsta är naturligtvis att sväva i ovisshet. Man har liksom varken glädje eller sorg att bearbeta, bara vakuum. En bomb dödar ofta ögonblickligen, skoningslöst men snabbt. Det är däremot svårt att föreställa sig vilken skräck ungdomarna på Utöya upplevde innan de slutligen föll offer för mördaren eller lyckades ta sig i säkerhet. Ofattbart. Oförlåtligt.
Samtidigt som detta dåd är under utredning kommer uppgifter om att NATO har bombat i Tripoli igen, Khadaffis residens ska tydligen vara träffat och en rökpelare reser sig över staden. Samma scener som i Oslo, men andra motiv och huvudroller. Vad är det som händer? Min lilla prinsessa fyller ett år om åtta dagar, hur ser världen ut när hon är i den ålder jag är nu, om 33 år? Det är svårt att intala sig att den har blivit bättre, för som den ser ut nu är den verkligen inget friskt barn. Man får väl leva på hoppet antar jag, även om det kan vara en smula skitsvårt att uppbringa något sådant. Nästa generation kanske är en fredsälskande hippieskara med höga ideal och minimal aggressivitet trots allt? Det trodde jag i och för sig om min generation också, men vad vi pysslar med vete fan ärligt talat.
Det känns som om det börjar bli bråttom om man vill hinna få sagt det man vill säga. Tiden rinner ifrån oss. Behovet av en ny upplysningstid börjar bli väldigt akut, effekten av den förra tycks ha avklingat, om den nu hade någon långvarig sådan förstås. Vi måste vända vansinniga religioner och ideologier ryggen och koncentrera oss på empati och humanism istället. Som det är nu så är vi på väg in i en ny medeltid, det är helt galet. Islamister och kristna fundamentalister, år 2011? Tragiskt. Är vi så förbannat vidskepliga och obildade? Fy fan. Det gör mig illamående att ens tänka på det. Den där jävla guden och hans förbannade gelikar. Ni hör, jag är så upprörd att svordomarna haglar. Jag kan inte ens formulera mig längre. Bäst att sluta. Hoppas att ni gör ert bästa för att stoppa spridandet av dessa bronsåldersidéer och att ni håller kunskap som ett högre ideal än dumhet.
Slut på meddelandet...