Att få fortsätta drömma
KommenteraMina drömmar utspelar sig ofta på magnifika platser. Vackra städer, förtjusande bostadsområden eller ute på märkliga hav. Känslan som infinner sig efter uppvaknandet är att man vill vara kvar, bosätta sig där för alltid. Lyckligtvis så bleknar den impulsen i takt med att drömmarna lämnar hårbotten. Det lustiga med dessa mentala landskap är att de nästan alltid har en inbyggd brist, en glitch som gör det mer komplicerat att befinna sig där än det borde vara. Det kan vara tunnlar som fungerar som maskhål där du plötsligt kastas mellan tid och rum, det kan vara backiga gator som aldrig tar slut eller hopvuxna hav och sjöar som piskar saltvatten i ens ansikte medan man krampaktigt försöker hålla sig fast i relingen. Det sistnämnda en relativt övertydlig referens till min yrkesbana misstänker jag.
Det är ofta sorgliga scenarion som utspelar sig. Särskilt en gång då jag hittat min drömlägenhet, men förlorade den på grund av en teknikalitet i kontraktet som tillät hyresvärden att höja hyran avsevärt. Det tragiska var att jag fick behålla lägenheten ett tag innan flytten, bara för att gå runt där och vara ledsen. Sedan bar det iväg till en skitig lägenhet i en satellitförort, inte helt olik den lya som jag och Z delade i Göteborg under ett par år i början av 2000-talet. Jag grät när jag vaknade. Det är min typ av mardröm. Jag är inte rädd för spöken och monster längre, men jag är livrädd för att inte ha det så bra som möjligt. Konstigt.
En annan typ av mardröm som förekommer på regelbunden basis är att befinna sig på ett resmål, ofta är det en variant av New York, och att inte lyckas lämna hotellet. Man anländer, checkar in full av förväntan och plötsligt meddelar någon att det är dags att åka hem. Skrämmande upplevelse.
Oavsett hur tragiskt eller tragikomiskt, underbart eller fascinerande temat för drömmen är så har de alla en sak gemensamt: jag längtar tillbaka. Det är där jag hämtar inspiration, inte bara i form av vila, utan i dess måttlösa gränslöshet. Allt är logiskt och fullkomligt ologiskt på samma gång. Precis så bör man förhålla sig till det verkliga livet och sin egen kreativitet. Det kan inte bara gå ut på förnuft, det måste finnas känsla. På det viset är mina drömmar ganska konkreta. De bubblar liksom över av känslor och intryck.
Min far drömmar ofta om sedan länge avlidna släktingar och vänner. Det gör aldrig jag. Jag skulle gärna göra det, men det är väl knappast något man kan påverka. Ibland dyker det upp döingar dock. Senast var det Cornelis Vreeswijk. Han jobbade på en liten kvartersbutik, en ICA Nära om jag inte minns fel, och jag gick in där för att köpa folköl (vilket inte är min favoritdryck). Vi nickade igenkännande åt varandra och han undrade vad jag gjorde där. Han var iklädd ett brunt skinnförkläde, såg ut som en grosshandlare ur en gammal pilsnerfilm faktiskt. Det förvånade mig inte att han kände igen mig, vi var tydligen ganska bundis, eller hade varit åtminstone. Han satt där i kassan och blippade varor som en vanlig man och jag kände mig tvungen att fråga vad han gjorde där, han som var död och allt. Svaret var lika oväntat som glasklart: "Man måste ju leva också". Klart som fan att man måste, strunt i detaljer som att man har varit död i ganska exakt tjugofyra år, det är bara statistik. Det var kul att träffa Mäster C, min barndoms soundtrack och min ständige, musikaliske följeslagare.
Visste ni förresten att Swedenborg tillskrev drömmar enorm betydelse? När han tog sin middagslur brukade han hänga upp en skylt med texten "Geniet arbetar" på dörren. Men så skrev han ju Drömboken också. Drömmar spelar en stor roll i andra litterära verk också, inte bara i en Midsommarnattsdröm. Min absoluta favorit bland drömscenarion är Raskolnikovs feberhallucinationer i Brott och straff, det är stor litteratur.
Med det sagt om drömmar så ska jag tillägga att drömtydning och -analys bara är båg. Hjärnan gör som den vill, den sorterar på fri hand och efter eget tycke och det har inte ett skit med dylika pseudovetenskaper att göra. Den typen av trams sorteras in under samma kategori som religion, astrologi och annat humbug. Jag avslutar med att citera Sundströms låt Teddybjörnen och hoppas att få drömma i natt igen:
"I natt jag drömde om en björn som bligade mot mig
Skjut mig då för fan och ta hem pälsen till din tjej
Han dreglade av blod och spott och pälsen den var full av skott
Det var för sent när jag förstått, det var min egen teddybjörn jag flått"
Cheers!