Föda för ditt intellekt

Idag tog jag en av mina favoritpromenader. Jag har gått den många gånger genom åren, min avslappningsvandring i Cornelisland om man så vill. Trubadurernas Disneyland, gatorna där det hände för många år sedan och ibland blixtrar till än idag. Vandringsleden varierar beroende vilket håll jag påbörjar den ifrån, men målet är alltid detsamma: Mosebacke. En av världens i särklass vackraste platser.

I eftermiddags satte jag av vid Londonviadukten, gick den skräniga Folkungagatan fram och vek in på den betydligt lugnare Tjärhovsgatan. Passerade Greken på hörnet och Steakhouse och fortsatte förbi Kafé 44. Kafé 44 är nästan helig mark för mig, så många roliga minnen, så många bra och dåliga konserter. Därinne har jag svettats litervis och förundrats över kondensen som rinner efter väggarna. Jag har ätit en ganska ansenlig mängd av Tompa Ekens fantastiska kanelbullar, bullar som bara han kan baka dem. Förunderligt goda. På Kafé 44 ville alla göra sitt bästa, om inte annat så för Tompas och Bengtssons skull. Bengtsson som egentligen hette Johansson. Som sagt, förunderligt. Resonemanget kunde gå att "klart att man kan lira dödsmetall i gasmask, allt för 44:an liksom" och sedan sluta i andnöd och sprutande svett. Men det är klart, publiken fick sitt. Genom åren hann det bli ett antal upplevelser där: Merciless, Entombed, Terra Firma och Strebers, för att nämna några. Aldrig något tjafs, aldrig några bråk, bara en skön stämning. Åtminstone är det så jag minns det.

Från Tjärhovsgatan vek jag in på Nytorgsgatan och var snart framme vid Katarina Kyrkogård. Hela kyrkogården var draperad i ljuslyktor och jag var långt ifrån ensam där. Lördagsflanörerna och turisterna trängdes bland gravstenarna. I vanliga fall brukar jag gå till Cornelis grav och säga hej och tjenare, men idag hoppade jag över det. För mycket folk helt enkelt. Jag gick raka vägen förbi kyrkan och uppför Katarina Kyrkbacke med de pittoreska avlöparna Högbergsgatan och Roddargatan, båda inbegripna i kvarteret Häcklefjäll. Som att vandra bland bebodda ruiner tycks det mig alltid. Lugnt och stilla, inte ens trafikbruset når dit.

Sedan Mosebacke Torg. Ett tiotal personer på väg någonstans, två alldeles för lättklädda rökare i kylan utanför den nästan perverst mysiga kvarterskrogen Mosebacke. Södra Teatern vackert upplyst i höstmörkret, som en lockande och varm oas. Utsikten är enorm, man känner sig nästan yr av alla intryck från staden nedanför fötterna. Om jag fick välja en plats att åldras på skulle det vara där, inte nu kanske, men om tjugo år eller så.

Jag tänder en konjaksdoppad cigarill (en relativt ny ovana) och påbörjar mitt återtåg. Luften känns klar här uppe och det är med lätta steg jag vandrar ner för berget. På Folkungagatan 156 får jag syn på något jag har missat tidigare. Någon har byggt ett slags etagelägenhet med enorma fönster i vad som nästan ser ut att vara ett före detta trapphus. Insynen är mycket god från alla vinklar man kan tänka sig och jag kan inte begripa hur någon kan vilja bo så. Eller rättare sagt, jag kan förstå att man vill bo så, men insynen kunde man definitivt vara utan.

Det har varit en uppiggande och stärkande promenad och jag känner mig glad i själen när jag kryper ner under täcket för en middagslur. John Blund infinner sig utan knussel och skyfflar åtskilliga kubikmeter sand i mina ögon. Han är mycket välkommen.

Fridens... bokstavligt talat.