Sprit och övrigt...
KommenteraFaktum är att jag ständigt förundras över min romantiska bild av alkohol, jag har verkligen inte samma tolerans med heroin, kokain eller metamfetamin. Droger som förvisso förstör en hel del liv, men i jämförelse med hur många liv alkohol ödelägger är det en närmast försumbar siffra. Sprit är lagligt, crack är olagligt. Så enkelt kanske det är? Jag vet faktiskt inte.
Jag började gå på krogen frekvent när jag var 16 och jag har absolut inga planer på att sluta med det. Där finner jag en inre frid och ett lugn som annars tycks lysa med sin frånvaro annat än i mina stunder med Prinsessan. Det må vara hemskt och kontroversiellt, men jag tror mig veta att en väldigt betydande del av mänskligheten (läs: män, kvinnor är för det mesta betydligt mer sofistikerade än så) skulle tillbringa hela dagar på puben om det inte vore för alla andra oväntade åtaganden som jobb och familj. Det är en grottmänniskoinstinkt i en modern miljö. Vi gillar att flytta in i grottan, där är det varmt och gott och flykten från verkligheten, som förr bestod i ett intensivt stirrande in i elden eller i att klottra på grottväggarna i Lascaux, har ersatts av en stor stark med en whisky vid sidan om. Det skäms jag inte det minsta för. Å andra sidan är jag inte stolt över det heller, men det får vara som det vill med den saken.
Härom dagen fick jag för övrigt tillfälle att stanna till på en av mina favoritpubar, alla kategorier. Den heter numera John Bull och är belägen i Lund. Förr hette den The Old Bull, men av någon outgrundlig (för mig i alla fall) anledning har den nu bytt namn. Den är mörk och murrig i sin inredning, trämöbler och skitiga soffor genomgående, men belysningen i taket är alldeles för stark för den typen av möblemang i synnerhet och inrättning i allmänhet. Kontrasten blir makalöst inbjudande märkligt nog. Det finns några ställen av samma klass i mitt hjärta, bland annat Sir Toby's i Malmö och The Rover i Göteborg. Man måste dricka Guinness där får jag för mig, annars blir man utskälld och spottad på. Möjligtvis går det bra med Kilkenny eller Caffrey's, men det är tveksamt. Bäst att inte ta några risker.
Eftersom ämnet redan är anslaget så tänkte jag passa på att säga några ord om ett par böcker som jag har läst på sistone, böcker vars författare och huvudpersoner säkerligen har druckit sin del av tunnan.
Den första är författad av Shane MacGowan och hans livspartner Victoria Mary Clarke: A Drink With Shane MacGowan. En märklig historia, på sätt och vis en intervjubok, på sätt och vis ett enastående långt tal av huvudpersonen. På det hela en mäktig läsupplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, ett slags "blueprint" över en av vår tids mest begåvade, och onekligen mest alkoholiserade, poeter. Läs! Nu!
Den andra är Leif GW Perssons Gustavs grabb. Läsvärd, men med den självklara nackdelen att GW har förvandlat sig själv till en romankaraktär, en distanserad och i efterhand klokifierad figur. Dessutom utelämnar han namn som faktiskt hade varit intressanta att höra, händelser av stort allmänintresse och inte minst sig själv. Det är den offentlige professorn i rollen som den berättande. Ingen kioskvältare direkt, om ni frågar mig alltså. Ändå läsvärd. GW är trots allt något av en språkekvilibrist.
Idag gick jag också en promenad. Såg ingenting, hörde ingenting, tänkte ingenting. Skönt, om man är lagd åt det hållet. Åker, äng, cykelbana, grusväg, hemma. Tomt. Öde. Dimmigt. En skallrensare utan motstycke, dock utan undantag, det är nämligen så det ser ut på den skånska landsbygden dag efter annan. Och jag som älskar lukten av blöt asfalt. Detta kan inte sluta väl... Inte undra på att man längtar till puben en aning...
Fridens...