Mötte en skön snubbe på Stockholms Central för någon vecka sedan. Av någon anledning kan jag inte riktigt släppa honom. Han var ganska packad och hade en gitarr under armen. Han slog sig ner vid bordet bredvid mitt och mina kollegors och berättade att han precis hade varit och köpt sin drömgitarr på rea. "Bara tie papp, hahaha". Det var en Gibson, någon Zakk Wylde-modell med grovt tillyxad kropp och svarta ringar på. "Känn på den, så jävla nice!". Han var så in i helvete själanöjd med sitt köp och hans glädje var av en sådan smittsam art att jag förblev på gott humör resten av kvällen. Bara en liten stund innan han dök upp så hade jag dessutom fått en snabbintroduktion till de bästa jazzklubbarna i stan av en äldre herre, även han duktigt levnadsglad, om jag får uttrycka det så? Sådana människor borde tappas på flaska och säljas som antidepressiver.
Det är på tok för tidigt på morgonen för att skriva känner jag, inte ens aggressionerna har vaknat. Drömmarna hänger kvar i hårtopparna. I dem står jag på huvudet mellan en säng och en byrå, har jackan bak och fram och ser ut som en modell. Allt är lögn med andra ord. Nå för satan, vilken medicin är bättre då än en kopp kaffe och lite Sepultura så att man kvicknar till? Ja, inte vet jag. En... två... tre... fyr... ROOTS BLOODY ROOTS! Ungefär så. Kom ihåg att headbanga åt höger...
Ha en bra dag nu...
