För att förstå hur en så stor författare kan tvingas att vänta så länge på detta pris så måste man dra sig till minnes senast en svensk (eller två för att vara exakt) tilldelades Nobelpriset i litteratur, 1974. När Harry Martinson och Eyvind Johnson det året delade på priset höjdes inte bara kritiska, utan också mycket elaka röster. I vissa fall naturligtvis befogade eftersom båda pristagarna satt som ledamöter i Svenska Akademien, det såg helt enkelt inte bra ut. Eyvind Johnson dog två år senare, men verkar ha tagit kritiken med relativ ro. Harry Martinson å andra sidan blev ett vrak och begick slutligen harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset. Efter detta ansåg nog många att dörren för alltid skulle vara stängd för en inhemsk pristagare. Ända fram till idag.
Mitt eget förhållande till Tranströmer tog inte fart förrän jag passerat de tjugo. Jag fick ett exemplar av Det vilda torget i mina händer och det var ögonblicklig förälskelse. Dikten "Carillon" håller jag som en av 1900-talets absolut bästa och tätaste dikter. Där återfinns rader som "Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag" och "Det hörs konstiga ljud här, källaren släpar sig uppför trapporna". Jag tror inte att jag ljuger om jag påstår att jag har läst den hundratals gånger, gåshuden infinner sig vid varje tillfälle. Om man sedan fortsätter sin Tranströmerska vandring via Östersjöar och Sorgegondolen så inser man snart att detta är poesi när den är som allra störst. Livsförändrande. Det kanske låter storvulet och pompöst, men så är det likväl. När jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap 2001 så var föremålet för mina analyser Bruno K. Öijers numera klassiska trilogi (Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt). I den komparativa analysen valde jag Tranströmer som mall. Det tog inte lång stund innan det blev uppenbart hur mycket Öijer har inspirerats av denne mästare och det tog heller inte särskilt lång tid att konstatera att detta inte bara gällde Öijer, utan hart när samtliga poeter verksamma i vårt avlånga land. Så enorm är hans diktarkonst. Den kryper in under skinnet och lever om tills den har blivit en del av ens eget väsen.
Den ende som inte tycks unna Tranströmer denna framgång är Jan Guillou. Jag kan inte med ord beskriva min avsky inför detta. Vem är han att uttala sig om det? Det gör mig helvetiskt irriterad att han gång efter annan kan häva ur sig idiotiska och icke sakkunniga åsikter och komma undan med det. han borde åthutas och frysas ut per omgående. Därför föreslår jag nu en aktion mot denne kretin. Jag lovar att jag så fort jag får chansen ska förnedra och förolämpa honom och jag vill att alla som läser detta ska göra samma sak i den händelse ni stöter på honom. Klappa honom på huvudet och säg "Hej på dig lilla vän, vad heter du då?" eller envisas med att kalla honom "Fröken Milou", det skulle ta så hårt på hans enorma ego och machismo att han skulle kollapsa ganska omgående. Eller varför inte bara morra åt honom, skälla som hund och nosa på honom, jag garanterar att han skulle bli livrädd och lägga benen på ryggen. Ryck honom i kinderna och säg "Vad stooor du har blivit, och så pöööt sen då, halledudane!". Lova mig det, ni har mitt ord på att jag kommer att göra detsamma. Låt oss förenas för att putta honom mot galenskapens rand och för alltid bli kvitt fanskapet.
Men nu är inte tid att vara bitter, nu ska det firas! GRATTIS TOMAS TRANSTRÖMER!!!
Tomas Tranströmer