En tanke om att framhärda i en rökfri tillvaro över helgen föll pladask för en stund sedan. Jag hade laddat upp med snus och en idé om att ge mitt beroende en holmgång. Det har förvisso bara blivit en cigarett, men det kommer att bli fler. Jag har ingen lust att sluta, inte förrän jag fyller fyrtio i alla fall. Å andra sidan har jag ingen lust att vare sig få lungcancer eller hjärtproblem heller. Min morfar dog av det ena, min far opererades för det andra. Märkligt nog så är jag inte det minsta rädd för cancer, jag vet att jag borde vara det, men nej. Hjärtat däremot, fy satan, det är en annan historia. Det borde vara tvärtom. En barndomskamrat förlorade ett öga till cancern för inte så länge sedan, en god vän förlorade livet till den för fem år sedan, liksom min styvfar för sju år sedan. Och så morfar då förstås, som jag aldrig hade nöjet att träffa, han dog sexton år innan jag såg dagens ljus. I år skulle han ha fyllt 109 år för övrigt, fast det hade nog inte ens yoghurt och müsli lyckats ordna. Det är väl så psyket är beskaffat kanske, att man fruktar minst det som drabbar andra? Som om deras olycka renderar i en frisedel för en själv. Det kan vara klokt att ifrågasätta logiken i en sådan tanke, men vem har egentligen lust att oroa sig? Det löser sig säkert, det gör det ju alltid.
Snart ska jag gå och lägga mig till tonerna av And The Band Played Waltzing Matilda. Ett värdigt avslut på en förvirrande och märkvärdigt olustig natt. Cheers!
Dirty Old Town
skriven
Jag gillar verkligen Shane McGowan och i synnerhet hans Dirty old town!
Rök på du,än är det ingen fara!! Säger en som rökt längre än hela ditt liv!