Kvävningsdöden

En kommentar
Nästa andetag kan bli mitt sista. Så har jag tänkt oavbrutet under det senaste dygnet och stora delar av förra veckan. Jag känner mig tjock i halsen, i svalget och det hela påminner inte så lite om att vara fastlåst i ett strypgrepp, om än ett ganska lindrigt sådant. Senast jag upplevde detta var för fem-sex år sedan och då gick det så långt att jag faktiskt sökte läkare. Han konstaterade att jag inte hade några "motoriska" fel och att jag inte behövde oroa mig för att kvävas. Däremot var mina hals- och nackmuskler duktigt svullna och han ordinerade en betydligt mer ergonomisk arbets- och hemmiljö.

Sedan dess har jag inte känt någonting av det och har knappt ägnat det en tanke förrän i förra veckan. Då slog det till med kraft igen. Jag kände mig ihopsnörd och obekväm, rädd skulle man kunna säga. Jag får gott om luft, jag mår inte dåligt på något annat sätt än att det är otroligt obehagligt. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har inkorporerat även denna åkomma i mitt ångestregister tillsammans med rädslan för att hjärtat plötsligt ska sluta slå eller att hjärnan helt oförhappandes ska stänga av. Så nu har vi det lyckliga triumviratet samlat: luft, blod, tanke. Du kan inte vara utan den ena utan att förlora den andra och tredje. Trots det så ser jag det som raka motsatsen till fullbordan, obefogade rädslor av denna typ är illmariga defekter som det tar enormt mycket tid och kraft att tackla sig förbi. Tro mig, jag har gjort det förr.

Det blir väl inte bättre av att man snart fyller halv-sjuttio och inte har åstadkommit ett skit heller. Det enda jag i sanning är stolt över är min älskade dotter, men det har väl inte gått någon förbi vid det här laget?

Utåt skulle ni inte märka det, jag är mitt vanliga lättsamma och fördömande jag och det gör det än knepigare. Flykt har aldrig varit ett alternativ. Det finns viss bot att få mot detta. Alkohol fungerar fint, men man kan ju inte springa runt och vara småpackad på jobbet. TV-spel funkar, men det har jag inget. Smärta funkar, men jag har inte ont någonstans och har ingen större lust att göra mig illa. Umgänge och skratt hjälper, men bara för en kort stund. Cigaretter hjälper, men då får jag ibland för mig att jag har gjort det hela etter värre. Återstår så bara att rida ut det och hoppas på att det lägger sig snart. Just det, ilska och aggression funkar också som tillfällig bot och som av en händelse tänkte jag att tidningen bredvid mig säkerligen skulle kunna bidra till det...

Så jag läste precis i skvallertidningen Aftonbladet att Camilla Läckberg blir "porrpressad" i Let´s Dance. Det låter ju oroväckande obehagligt och detta i ett familjeprogram! Vafalls? Om man ids läsa vidare så inser man snart att det kanske inte var så farligt i alla fall, tack och lov. "Porrpressen" gick ut på att någon domare eller vem det nu var hade rekommenderat henne att uppträda som en "elegant slampa". Återigen firar språket nya triumfer. Det är inte utan att man kaskadspyr en smula.

Har vi blivit så osannolikt jävla dumma att vi accepterar vad som helst på våra löpsedlar nu för tiden? Varför har vi skiftat perspektiv från nyheter till skvaller eller rent nonsens? Rättegången mot en av modern tids värsta massmördare och terrorister pågår för fullt i vårt grannland och Aftonbladet väljer rubriken som påstår att "Snus kan förbjudas av EU" eller något ditåt. Vilket inte ens är sant, debatten handlar inte om snus, den handlar om smakämnen och alldeles oavsett konsekvensen av eventuella förbud så ljuger löpsedeln, punkt och slut.

Vi har en journalistkår som inte minns hur man författar en seriös artikel eller ett gediget reportage. Likt förbannat är de den tredje statsmakten, det tycks inte spela någon som helst roll att de inte har något substantiellt att komma med eller har någon egentlig funktion längre, vi har resignerat inför deras storhet och auktoritet för evinnerlig tid. Det lustiga är hur lätt det skulle kunna vara att ändra på detta osunda förhållande. Sluta läs det de skriver och framför allt: betala inte för det.

Likaså skulle vi kunna skifta regering imorgon om vi bara gav oss den på det, helt utan blodspillan och onödiga konfrontationer dessutom. Det är det som kallas demokrati. Om en halv miljon människor tågar mot Rosenbad och säger åt dem att "nu får det vara nog, sluta upp med ert trams" så har de inget annat val än att lyssna. Skäll ut dem bara. Om inte annat så kan man be att få låna toaletten. Det finns nämligen en lag som stipulerar att alla statliga inrättningar måste bistå med en toalett om nöden så kräver. Kul va? Det skulle bli en rätt lång kö.

Se där, genast lite mer utrymme i halsen, man tackar.

Fridens...   
 
1 anders ljungberg:

skriven

Tacka vet jag aftonbladets influensa varning på löpet..stor text: "Inatt kommer dödsfåglarna"!



Man ser det framför sig....ett mörkt fågelsträck över östersjön..på väg hiiiitååååt! Rädda sig den som kan!!