Föda för ditt intellekt

Det är inte alltid lätt att förstå hur turerna kring Julian Assange går. Ibland är det faktiskt så illa att jag föreställer mig att inte ens han själv har en aning om vad som försiggår. Assange hävdar att den svenska rättsäkerheten i bästa fall kan betecknas som tveksam. Oavsett vad man anser om den saken så kvarstår ett faktum: Sverige har inget utlämningsavtal med USA, så han behöver inte oroa sig för det om det skulle visa sig att han är oskyldig till de sexbrott han står anklagad för i vårt avlånga land.

 

Ja ja, säger någon, inget utlämningsavtal, visst, men kolla hur det gick till med de där egyptierna för några år sedan. Jo, det är en relevant synpunkt, men i det fallet handlar det i princip uteslutande om den beryktade svenska diplomatiska fegheten och en kidnappning genomförd av CIA. Det får anses högst osannolikt att man beter sig på ett liknande sätt igen och framför allt inte i ett fall med så hög profil som Assanges.

 

I början av denna röra hade jag en föreställning om att Assange inte brydde sig särskilt mycket om anklagelserna från svensk sida, att han liksom hade viktigare saker för sig. Men om man har tid att sitta och häcka på en ambassad i två månader så har man väl tid att dyka upp i en rättssal? Särskilt om man är övertygad om sin egen oskuld.

 

Assanges balkongtal härom dagen var för mig en fars, ett tramsigt svammel om allt från Wikileaks till Obama. Som vanligt distanserade han sig från sin egen person genom att spela utsatt och offer för ett konspiratoriskt Storbritannien, ett hänsynslöst USA och ett grundlurat Sverige. Personligen så tycker jag att Wikileaks har en mycket viktig funktion att fylla, i en tid med ökat informationsflöde så tenderar hemligheterna paradoxalt nog att bli lite väl hemliga. I takt med att insynen ökar så infinner sig också plötsligt behovet av högre syrenhäckar, skulle man kunna säga. Därför är det också mycket olyckligt att så mycket gällande Wikileaks fokuseras på Julian Assange. En person utgör näppeligen ett nätverk. Att han dessutom framstår som ett allt större praktarsel för varje dag som går främjar ju inte heller precis den organisation han representerar. 

 

Naturligtvis måste följden således bli att en blåbärsnation av typen Ecuador tar honom under sitt beskydd. Kom nu inte dragande med Ecuadors stolta historia och att de skulle beskydda alla i en liknande situation, för de skulle de självfallet inte. Om du eller jag sökte asyl där så skulle de studsa oss på bara ballarna därifrån. Vad det här handlar om är vad det alltid har handlat om när Syd- och Nordamerikas vägar korsas: att jävlas med varandra. Det enda som förvånar mig är att det inte var Hugo Chavez som erbjöd Assange en fristad, konsekvensen blir dock snarlik så det kan väl kanske kvitta? Låt oss i alla fall hoppas att han tar sitt förnuft tillfånga och infinner sig i Sverige inom kort. Annars är nog Wikileaks rykte och förtroende naggat för all framtid.

 

För att komma till punkt två i rubriken på detta inlägg så krävs ett tvärt kast som jag gladeligen bjuder på. Jag hade hört ryktet om hur man framställer smakämnen som bland annat ska efterlikna jordgubbs- och hallonsmak. Ryktet gjorde gällande att det utvanns ur någon slags analkörtel på ett visst djur. Som rykte var det redan frapperande märkligt enligt min mening, men när jag fick reda på att det var sant blev det på en gång både obehagligt och lustigt. Jag hade nämligen föreställt mig att det var något obetydligt litet djur som inbegreps, precis som man framställer röd färg av löss, och knappast en av våra största gnagare: bävern. Ämnet i fråga kallas i Sverige för bävergäll och har traditionellt sett använts som krydda i snapsvarianten Bäverhojt. Bävergäll är ett gulaktigt sekret som utsöndras i gällpungen, ett slags analkörtel, hos bävern och som var så eftertraktat i början av förra seklet att bävern i princip utrotades i Sverige. Numera används bävergäll framför allt i parfymer, mediciner och som smakämne. Om det står "naturligt smakämne" på förpackningen så är risken (eller chansen?) stor att det ämnet kommer från en stackars bävers ändalykt. Så var det med det. Hur i hela friden någon kom på att röven på en bäver smakar hallon är nog, tack och lov, en fråga för evigheten.

 

Fridens!