Jag tycker att det är så lustigt det där med debatter om jämlikhet av olika slag. Hur svårt kan det vara? Alla är värda lika mycket och ska ha lika lön för lika arbete och så vidare. Enklaste saken i världen. Förutom för de som inte anser sig jämlikt behandlade förstås, de vill gärna vara lite mer jämlika än andra och ha en lite större bit av tårtan. Det senaste exemplet skedde alldeles nyligen på Pridefestivalen där två muppar från SD vägrades inträde på en workshop för "gay people of color". Där fick inga med nordeuropeiskt utseende komma in om jag har förstått det hela rätt. Jämlikt så det förslår, eller hur? Tänk om man hade gjort tvärtom, aja baja. Vill man bli accepterad och jämlikt behandlad så borde väl knappast färgen på besökarna vara villkorad? Någonting säger mig att dessa två muppfraktioner förtjänar varandras sällskap.
SR, vårt oberoende radioorgan, rapporterade, för att göra hår av hin ännu lite strävare, att dessa SD-muppar dessutom hotade deltagarna. Detta var naturligtvis inte sant, men när Kent Ekeroth frågade reportern i fråga, Sophia Thermaenius, om det inte var deras uppgift att rapportera sanningen så svarade hon blankt "nej". Lite farlig inställning kan man tycka. Rolig för all del, men illa genomtänkt. Sålunda är det visst på det vis jag har misstänkt i många år: vår Public Service är i mångt och mycket inget annat än Gonzo-journalistikens pånyttfödda högborg. Hunter S. Thompson slår frivolter i sin stratosfäriska gravkammare.
Samma sak är det med vissa feminister, att de gärna vill ha lite mer än sin del av kakan och varför inte även bordsgrannens konjak till kaffet? Läs Carin Holmbergs mysiga publikation De kallar det manshat så vet ni vilka kretiner som åsyftas. Som sagt, varken färg, kön eller någonting annat ska betinga särbehandling åt vare sig det ena eller andra hållet. Några frågor på det? Nej, för det är ganska enkelt, inte sant? För att inte nämna hur logiskt det är. Jag vet att många män är riktiga praktarslen, milt uttryckt, men man omvänder inte en grottmänniska genom att bannlysa honom från offentlig debatt eller kastrera honom i något slags litterärt sammanhang. Tvärtom, det brukar faktiskt vara till gagn för den egna saken att debattera med just denna typ av tankehämmade figurer.
Alla som känner mig eller har läst några inlägg här torde vid det här laget också vara ganska bekant med mina tämligen stora problem att acceptera religioner och religiösa. Men, och detta är ohyggligt viktigt, det är rent filosofiska och vetenskapliga spörsmål och jag anser verkligen inte att en kristen eller muslimsk läkare ska ha mindre betalt eller svårare att få jobb än en ateistisk dito. Personliga övertygelser har mycket sällan att skaffa med yrkeskompetens. Punkt och slut.
Till mina medbröders försvar vill jag dock tillägga att det inte är speciellt okomplicerat att vara man idag. Vi förväntas kunna allt som ur en konservativt traditionell spegelbild sägs reflektera kvinnliga göromål, samt det som anses traditionellt manligt. Vi ska vara bra lyssnare, goda familjeförsörjare och exemplariska fäder. Ovanpå allt detta så ska vår hygien och vårt utseende krönas med hjälp av allehanda skönhetsprodukter. Inte nog med deodorant och after shave, nu ska det vara mjukgörande krämer och med tilltagande frekvens även en skvätt smink. Nu vet jag inte om "en skvätt smink" är den korrekta terminologin, men jag tillhör den skara som kör au naturelle tills vidare. För mig, som varken kan bygga en lada eller sortera prydnadskuddar, så återstår endast ett alternativ: var dig själv. Det kan låta som en klyscha, men det är nästan enda sättet att komma undan med hedern i behåll och doktorn på behörigt avstånd. Man kan alltid kompromissa, jag kan gärna diska, dammsuga och laga mat, bara jag slipper tvätta och bädda till exempel. Alla har ju sina preferenser och föredragna sysslor menar jag, så det går ju alltid att ordna till båda parters förnöjsamhet. Jag vågar även påstå att många män idag är illavarslande osäkra i sin mansroll. Vi är så oroliga för att bli kallade mansgrisar att vi gärna fjollar till oss för att komma undan eventuella konflikter. Vissa av oss hoppar till och med i ett skinnfodral och sjunger "Manboy, Manboy, you can call me Manboy". Nej, kära vänner, det blir inte mycket mer omanligt än så.
Så här dags tänkte jag att jag säkert skulle ha nått fram till någon form av sluttanke eller sammanfattning, men min hjärna besökte så många metaforiska vägkrogar under resans gång att där numera bara ryms stekos och svettiga pannbiffar. Hursomhelst, var snäll mot andra om du vill att andra ska vara snälla mot dig. Behandla alla som jämlikar om du önskar bli behandlad som en sådan själv. Grilla en blodig biff och drick en back öl eller dansa i galaklänning och högklackat på Café Opera, ingen har ett skit med det att göra och det ska definitivt inte påverka din lön eller ställning i samhället. Respekt är ingenting man får, det är något man förtjänar, och det kan vara värt att påminna vissa om detta vad det verkar. Ett skjutvapen ger dig inte respekt, det bevisar bara vilket pucko du är och att faderulingen förhoppningsvis kommer och tar dig inom kort. Ja, det var väl ungefär allt.
Fridens...