Om allt får ha sin gilla gång, och man lyckas bibehålla någon form av relativ fysisk hälsa, så hoppas jag innerligt att ålderns höst påminner om den som huvudpersonerna i Jerry Van Amerongens briljanta serie Ballard Street (Irrvägen på svenska) tycks uppleva. En underbar balansakt mellan demens, humor och ren galenskap. Det är min förhoppning och övertygelse att ålderdomshemmen om 45 år befolkas av en gräsrökande hoper sjuttiotalister som bygger puckelpister i trapphusen till tonerna av Nirvana och Slayer om vartannat. Ålder behöver inte bara betyda ökade begränsingar, den kan lika gärna betyda ökad frihet, allt ligger i hälsans och den personliga övertygelsens händer.
Vad de fiktiva gamlingarna i Ballard Street har för sig är i mångt och mycket en hyllning till livet. Visst anar man en begynnande Alzheimer i bakgrunden men spelar det egentligen någon roll när till och med husdjuren beter sig likadant? En bra serie bygger en värld där allt är möjligt, spännande och tänkvärt på samma gång. Det behöver inte ens vara särskilt konstnärligt fulländat, det behöver "bara" liv. Gary Larson är en mästare på att förmänskliga djur, Van Amerongen är en mästare på att ge människan en mer primal natur och primitiv nyfikenhet på livet. Humorn är torr och underfundig, inte sällan lik vår egen bildmästare Jan Stenmarks. Ibland begriper man inte ett skvatt, ibland skrattar man rakt ut.
I princip så läser jag aldrig serier som inte är signerade Larson, Van Amerongen eller Berglin, kanske mest på grund av lathet i ärlighetens namn. Jag formligen avgudar Wulffmorgenthaler och skulle gärna läsa mer av Frank Miller och Robert Crumb exempelvis, men det blir liksom aldrig av. Märkligt, särskilt med tanke på hur många usla filmer och böcker jag genomlider varje år utan att för den sakens skull ge upp mitt intresse för respektive konstform.
Nedan följer några exempel från Ballard Street och om ni vill ha mer av den varan så kan ni alltid smita in på www.gocomics.com och ta en titt.
Fridens...
skriven
Verkar vara en ajukt kul serie!