Ett steg tillbaka...

3 kommentarer
Det är dags att backa, tid att ta ett steg tillbaka och få lite lugn i själen. Den destruktiva processen måste brytas. Det går inte att bli upprörd över allt, det lämnar bara en känsla av att livet sakta rinner ifrån en.

Nästa gång jag hör att Sverige planerar att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien ska jag bara rycka på axlarna och utbrista: "Men oj så trevligt! Och så många fina jobbtillfällen det skapar sen!". Positivitet ska bli mitt nya ledord.

Nästa gång politikerna kammar hem miljoner och medborgarna noll så ska jag muntert hojta: "Det har de banne mig förtjänat så som de arbetar för vår välfärd!". I övrigt ska jag i mesta möjliga mån försöka undvika rapporter av detta slag förstås, det är den enda säkra metoden.

Om någon god vän frågar mig om min åsikt gällande ditt eller datt så ska jag låtsas somna eller stoppa fingrarna i öronen och sjunga "Silence is Golden".

Det kommer att bli svårt, speciellt när man läser om vidskepliga idioter som bedriver häxprocesser mot barn. Ja, jag är faktiskt för dödsstraff i det fallet, har faktiskt inga som helst invändningar mot att avliva sådana personer. Men nu gäller det att hitta ett sätt att hantera även detta, en attityd om man så vill, som motsvarar värderingen jag lägger i mitt nya ledord: positivitet. Kanske kunde man svara: "Ja, det är hemskt, men det måste vara fint att ha en tro!". Jag vet inte, något ditåt kanske.

Eftersom ingen annan (förutom en ständigt krympande och allt mindre högljudd skara) bryr sig om att vi lever i den dummaste av tider på flera hundra år så varför ska jag låta mig bekymras? Det lättaste sättet att överleva är ju att smälta in, har jag hört, eller bara ta ett steg tillbaka och låta det bero.

Istället ska jag låta min värld befolkas och formligen drypa av sådant som jag alltid har älskat: Min underbara dotter, mina kloka vänner, fantastiska filmer, enastående böcker, makalös musik, glimrande upplevelser och briljant konst. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i, gör vad ni vill med det, jag bryr mig inte ett smack.

Således är jag numera långt mycket mer intresserad av att sätta tänderna i Rättegången mot Almqvist än huruvida Björn Ranelid undgår diskvalifikation i Melodifestivalen, omåttligt mer intresserad av att läsa om Charles Baudelaires tankar rörande Edgar Allan Poe i Amerikas blixt än skälen till paret Reinfeldts skilsmässa, outsägligt mer fascinerad av Cesár Amaros version av Schumanns Träumerei för gitarr än av Lady Gagas senaste skräphit, brutalt mer intresserad av Carl Fredrik Hills vansinnesmålningar än av Richard Hoberts andefattiga panoreringar och så vidare i all oändlighet.

Det var så det alltid skulle ha varit, men dumskallarnas sammansvärjning snärjde mig närapå i sitt nät av lögner och manipulation. Nu är det slut med det och allt är frid och fröjd igen. Jag kan återgå till att samla på mig kunskap igen, kunskap som jag förhoppningsvis får förmedla till Prinsessan en dag. Vackert så.

Dygn två utan cigg förresten.

Fridens...
 
1 Danne:

skriven

Ha ha.

Du röker ju pipa nuförtiden och snusar.

Kram.

2 Mathias:

skriven

Haha, nä du, pipan är lagd på hyllan. Däremot snusar jag som en besatt... Det hjälper nästan. Jag väntar bara på att få känna mig sådär ung och oförstörd igen, haha. Kram

3 Gammgubben:

skriven

Gläder mig att du försöker att sluta.