Föda för ditt intellekt

Det händer sannerligen inte ofta, men i natt slog den till med råge. Tokångesten invaderade mitt lugn, strupen snördes ihop, hjärtat rusade. En märklig blandning av yrsel, skräck och vetskapen om att det inte är på blodigt allvar. En kvarlevande urtidsinstinkt som av okänd anledning gör sig påmind, en genetisk slaggprodukt som vill ha uppmärksamhet.

För tusentals år sedan var den nyttig, den betydde "fly hals över huvud eller stanna och slåss till det bittra slutet". Om du mötte en sabeltandad tiger eller en förbannad björn så gav ångesten dig den skjuts du behövde för att ha en chans att överleva. Idag har den ingen sådan funktion att fylla, den är mest en källa till inkomster för läkemedelsbolagen och psykologerna. För mig betyder den bara en sak: dygn tre utan cigaretter. Ett pris nästan omänskligt högt och till vilken nytta? Vari ligger belöningen? Bättre hälsa i framtiden, visst, men vem bryr sig om det just nu? Nåja, om jag trillar ner och dör så gör jag det som icke-rökare, alltid något (om än oklart vad).

Jag har alltid sagt att jag ska sluta röka innan jag fyller fyrtio, men som slumpen ville ha det så blev det en liten tjuvstart. Det ledde till ångest, nästäppa, hosta och en väsentlig nedgång i livslust. Tji fick jag. I vanlig ordning är det också så paradoxalt ordnat att om jag nu skulle börja röka igen så skulle det rendera i liknande symptom även det. Funk is my shadow, som Richard Pryor skaldade en gång.

Om vi förflyttar oss till mer positiva ämnen så måste jag ge mig en klapp på axeln för mitt utmärkta val av böcker på sistone. Just nu på nattduksbordet:

Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget av Heather Pringle.

The Men Who Stare At Goats av Jon Ronson (även filmen med samma titel rekommenderas).

Jack Uppskäraren och de viktorianska mardrömmarna av Roland Marx.

Amerikas blixt - om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire.

Rättegången mot Almqvist av Cecilia Sidenbladh.

Samtliga verk har visat sig enastående underhållande hittills och rekommenderas således varmt.

Nu orkar jag inte skriva mer, måste försöka stilla mitt upproriska inre ytterligare en smula innan jag vågar tro att ångesten har givit sig av för denna gång. En bra bot är att titta på foton av Prinsessan, då framstår alla småskavanker och värdsliga bekymmer som mycket obetydliga i sammanhanget.

Fridens...