Föda för ditt intellekt

På senare tid har antalet memoarer/biografier och faktaböcker vida överstigit antalet romaner jag har läst. Jag vet inte om jag är särskild nöjd med detta, men det får vara hur det vill med den saken. Rätt vad det är så är förhållandet det omvända igen, inget att bekymra sig över således. Dessutom så är ju titlarna och personerna bakom dessa biografier så mycket mer spännande än sina fiktiva kollegor. Min puls höjs avsevärt mycket mer när jag håller i Errol Flynns My Wicked, Wicked Ways än när jag håller i Lars Keplers Eldvittnet. Så är det bara.

Sedan bör det ju nämnas att vissa självbiografier är pretentiösa sömnpiller utan dess like. Ta till exempel Jan Myrdals osannolikt tråkiga Tolv på det trettonde eller Alexander Solsjenitsyns En kalv med eken stångades, två briljanta exempel på författare som vältrar sig i sin egen skit utan att ens känna lukten av den. Solsjenitsyn kan väl ursäktas med att han trots denna lilla fadäs är en av 1900-talets allra största och viktigaste författare. För Martyrdal godkännes inga ursäkter, tokstollen tycker ju fortfarande att ordförande Mao förde en lysande politik och borde således inlemmas i samma fack som de historierevisionister som förnekar förintelsen/verkligheten.

I Errol Flynns fall så håller titeln sannerligen vad den lovar. Han var utan tvivel Wicked. Mycket av det han skriver kan säkerligen avfärdas som rena fabrikationer, men om ens en bråkdel av det är sant så är det den genom tiderna mest uppseendeväckande självbiografi som har skrivits. Han skrev den när han redan visste att han var döende i skrumplever och hjärtsvikt och bekymrade sig knappast om att vara varken politiskt korrekt eller helt sanningsenlig. Han skrev myten om sig själv, en gång för alla. En sammanfattning av legenden Errol Flynn snarare än av personen. Den säljer bra än idag.

Ibland kan en självbiografi vara nästan omåttligt självupptagen. Det kan låta underligt och snudd på paradoxalt, men faktum är att de bästa och mest läsvärda böckerna i genren tenderar att distansera sig en smula från subjektet och berätta levnadshistorien med ett ganska stort mått av humor. Bra exempel på detta är A Drink With Shane MacGowan av Shane MacGowan och Victoria Mary Clarke och White Line Fever av Lemmy. Som mindre lyckade exempel kan nämnas Scar Tissue av Anthony Kiedis, Slash av (just det) Slash och Livet av Keith Richards. De är alla läsvärda i viss mån, men de saknar mycket av den nödvändiga självdistans som behövs för att göra det riktigt underhållande. Detsamma skulle kunna sägas om Bob Dylans Memoarer, men eftersom Dylan har en språklig briljans som inte kan jämföras med någon av de andras så kommer han undan med hedern i behåll.

Ett annat recept för misslyckande är också att skriva sina memoarer på tok för tidigt i livet och/eller karriären. Jag tänker då närmast på Magic Boy av Peter Forsberg eller Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson. Det blir bara konstigt och rumphugget. Vad gäller sportbiografier så tillhör de generellt inte mina favoriter, även om både Börje Salmings och Wayne Gretzkys alster beredde mig stort nöje i min gröna ungdom, hockeyfantast som jag är och var.

På inköpslistan står i skrivande stund Tommyland av Tommy Lee, Tattoos & Tequila av Vince Neil och No Regrets av Ace Frehley. Om ni vill glädja mig genom en present eller två så har ni finfina uppslag där. Tack på förhand!

Till min stora lycka fick jag härom veckan tag på Rake At the Gates of Hell - Shane MacGowan In Context av Robert Mamrak till ett bra pris. Det kittlar skönt i den irländska delen av mitt tarmsystem.

Så vad skulle min egen självbiografi bära för titel? Ja, säg det. När jag var 18-19 år så gick den under arbetsnamnet En Yatzy medan kaffet kokar, men jag vet inte om det är aktuellt längre. Upprinnelsen till titeln var nämligen att jag och min dåvarande sambo alltid spelade just Yatzy medan kaffebryggaren stilla puttrade i bakgrunden. Hon vann säkert nio gånger av tio. Under min studietid i Göteborg bytte den namn till Mitt liv på sofflocket, mest för att jag alltid låg och läste och inte såg någon särskilt arbetsam framtid framför mig. Fel av mig förstås.

Idag har jag egentligen varken uppslag eller ambitioner till att någonsin nedteckna mitt levnadsöde. Möjligen någon slags släktkrönika så att Prinsessan vet varifrån hon kommer och vilka knasiga människor hon härstammar ifrån på sin fars sida. Det kan bli intressant läsning, minst sagt.

Nåja, vi får väl se hur det utvecklar sig. Nu är gryningen här. Ny dag, nya hinder och allt detta.

Fridens...


                 "Wicked" Errol Flynn