Årets stora snackis är äntligen över, det enormt utjatade valet av USA:s president har fått sin nöjaktiga upplösning. Obama vann, allt gott således. Om man nu inte som jag bestämmer sig för att vara realist. Nu menar jag förstås inte att Mitt Romney hade varit att föredra, nej, fy för den lede! Jag vill bara i all enkelhet påstå att ingen av dem är speciellt lämpad att leda ett land i så djup kris. Obamas "New Patriotism" är rena rappakaljan, det är puramerikansk, retro-retorisk smörja. Hans politik får Sverigedemokraterna att framstå som multikulturella radikalsocialister, det verkar som om gemene man glömmer det ibland i sin iver att hylla den store frälsaren. Men visst, Obama är definitivt inte lika farlig att ha vid spakarna som Romney, så jag applåderar ändå valutgången, om än med viss försiktighet.
Romney, å andra sidan, är en fara för planeten i allmänhet och USA i synnerhet. Hans tro på heliga underbyxor och en Gud som bor på något slags underlig planet gör att jag utan att tveka klassar honom som sinnessjuk. Det är en stor skam för hela den civiliserade världen att han ens var en av kandidaterna. Begrunda detta en stund, det är faktiskt helt horribelt vansinnigt. George W. Bush var illa nog med sin "hotline to God". Romney och hans patrask tror sig till och med vara någon form av gudar, hörde jag någon säga "psykfall med hybris"? Plymouthbröder och laestadianer får ursäkta, men när det gäller märkliga dogmer så går mormonerna helt klart i bräschen, även om alla tre naturligtvis tillhör samma ideologiska bottenskrap.
Det som är så skönt med sådana som Romney och Bush Jr. är dock att man alltid vet precis var man har dem. De är så förutsägbara att man kan ställa klockan efter dem. Om det finns en svårare och sämre väg att gå så kommer de tvivelsutan att helt aningslöst slå in på den. Det är rätt gott att veta. Nu är naturligtvis Obama inte helt oförutsägbar, men det kan förefalla så för en utomstående betraktare eftersom hans reformer och förslag tenderar att fastna i republikanernas kvarnhjul och dyka upp i mjölpåsen som något helt annat än det var tänkt från början. Det är som om hela presidentposten är en smula ironisk.
Egentligen är det väl det som är det stora problemet med Obama. Han har ett stort folkligt stöd, men han har skrämmande lite att säga till om i maktens verkliga korridorer. USA, precis som Sverige, styrs ju inte precis av folket, det ska bara se så ut.
Det som fick mig att på allvar tvivla på Obama och hans världsbild var när han accepterade Nobels fredspris. Ingen krigförande president vid sina sinnens fulla bruk, eller med ett uns värdighet i kroppen, hade tagit emot det. Där sjönk hann raskt till botten i mina ögon, det kändes sorgligt och lite skamset att ha köpt hans retorik så till den grad att jag valde att strunta i de lögner och floskler han redan då svängde sig med (se tidigare blogginlägg för mer om detta). Ett krig i Irak, ett i Afghanistan, otaliga militära insatser över i stort sett hela världen. En nykläckt president som inte hunnit göra ett jota, ett fredspris utdelat av till synes vettlösa norrmän. Än idag kan jag inte begripa hur han kunde ta emot det. Ytterligare en självupptagen hycklare i rollen som en av världens mäktigaste män. Ursäkta om jag skrikspyr en smula.
God bless America? Jo, hej du.
Fridens...