Breivik och Fermis paradox

Kommentera
När jag tänker på Anders Behring Breivik ett drygt år efter massakern så känner jag bara förundran. Ingen direkt avsky, ingen ilska, bara ren och skär förundran. Kanske dels för att jag fortfarande absolut inte kan begripa vidden av hans dåd och dels för att jag är helt förvissad om att gärningsmannen faktiskt är frisk, ur medicinsk synpunkt åtminstone. Det hade varit så mycket lättare att acceptera en galnings illdåd. Inte minst för att skuldbördan vid sådana tenderar att fördelas på betydligt fler personer än enbart den som utför själva gärningen. Visst, Breivik är en megalomanisk narcissist, men han är långt ifrån psykotisk. Faktum är att han är skrämmande närvarande och beräknande, raka motsatsen till hur James Holmes, som sköt ihjäl 12 personer på en biograf i somras, framstår.
 
Det skrämmer mig inte särskilt mycket när psykologer världen över teoretiserar kring hur många okända "Breiviks" det kan finnas, personer som är fullt kapabla att ställa till med lika mycket lidande som originalet. Det är sådant man får leva med, den siste idioten är ju som bekant inte född än. Vad som däremot skrämmer mig är när unga män (företrädesvis) öppet sympatiserar med Breiviks handlingar. Det är svårt att ursäkta en sådan åsikt, i viss mån nästan svårare än att förlåta Breivik för vad han åsamkat tusentals personer i form av sorg och lidande. Det är så vidrigt och korkat att man knappt vet hur man ska hantera det. Det gäller inte heller bara obskyra ryska högerextremister, det förekommer även i Sverige. Obegripligt? Ja, kanske, men så är vi inte längre den upplysningens högborg som vi ständigt försöker intala oss själva och andra att vi är. 
 
I det här fallet spelar det liksom ingen roll hur mycket islamisering eller invandringspolitik bekymrar dig, det är ett fullständigt omöjligt förhållningssätt att hylla gärningar som Breiviks. Du bekämpar inte vad du anser vara ett religiöst och politiskt hot eller misslyckande genom att skjuta folk. Du gör det genom intellektualisering och debatt. Genom förnuft och dialog. Genom teser och antiteser.
 
Kanske är det så att den akuta bristen på intelligenta tankar och handlingar är det slutgiltiga beviset för vår arts monumentala dumhet? Vi får väl fråga Enrico Fermi antar jag.
 
I paradoxernas rike är nämligen min personliga kung den som kallas Fermis paradox. Enkelt uttryckt så kan man sammanfatta den som motsättningen mellan sannolikheten för intelligent liv och den brist på bevis för det som råder. Naturligtvis är den mer komplex än så, denna fenomenala paradox, men ändå så pass enkel och logisk att den är fullt begriplig. När man började fundera kring självkopierande rymdfarkoster (som således över tid kan resa över näst intill oändliga avstånd), kallade von Neumanns farkost, så använde man Fermis paradox för att avfärda möjligheterna till intelligent liv på andra planeter just på grund av att inga von Neumannska farkoster hade påträffats. Briljant. Självfallet så kan man argumentera för eller emot detta precis hur länge som helst, men som paradox betraktad så är den mästerligt författad.
 
Om man tillämpar Fermis paradox på den tid vi lever i så existerar vi således inte. Hur jag motiverar ett sådant påstående? Tja, vad sägs om den framryckning vi har tillåtit religionen (ingen nämnd, ingen glömd) att göra? Eller det faktum att man faktiskt tycker att man måste välja mellan Romney (ljuger mycket och dåligt) och Obama (ljuger mycket och bra)? Same shit, different name, förefaller det mig. Eller som nämndes ovan, kort och gott att Breivik har sympatisörer.
 
Okej, det var en liten förvanskning av Fermis tanke, men ni förstår poängen.
 
Måhända är det också det som är så intressant med att vara människa. På ena sidan av spektrat har vi Breivik och hans anhang (imbeciller) och på andra sidan har vi Fermi och hans kombattanter (genier). Ibland är det så märkligt beskaffat att det är svårt att se hur mänskligheten ens hänger ihop med sig själv...
 
Fridens...
 
                    Å ena sidan...
 
                 ...å andra sidan