Det är lustigt, och särskilt då i ljuset av det nyss begångna rånet i Södertälje, hur gärningsmännens familjer nästan alltid beskriver dem som "snälla", "blyga" eller "ödmjuka". Detta trots att sanningen alldeles uppenbart är den motsatta. Hur illa ställt är det med insikten hos dessa släktingar och föräldrar? Det kan väl knappast vara så att dessa gossar har lyckats ljuga sig igenom livet och lyckats dupera sin omgivning så till den grad att samtliga har svalt betet? Nej, naturligtvis inte. Speciellt inte med tanke på att de allra flesta som begår ett brutalt rån av den typ som begicks i Södertälje redan förekommer i belastningsregistret och i lagens mening är att betrakta som tungt kriminella. Det borde ju räcka som bevis för deras inneboende våldsbenägenhet och bristande moral kan man tycka. Inte ens chock och förnekelse kan förklara så pass insiktslösa analyser. Märkligt var ordet.
Märkligt är det också att Aftonbladet skriver att "Polisen utreds för tjänstefel" i samband med att de sköt en av rånarna. Det är faktiskt en ren lögn. Det är inte alls därför man utreder situationen. Sanningen är att man alltid gör en utredning då skott har avlossats, oavsett skadeverkan. Men så är ju Aftonbladet, för att citera Magnus Betnér, "en Ding-Ding Värld med lite bilder".
Snyftartiklarna om den snart avlidne (om man nu ska tro släkt och kvällspress) rånaren är en vidrighet för sig. Hur synd är det egentligen om en person som blir skjuten efter att ha rånat en guldaffär och viftat med ett automatvapen? I min, och förhoppningsvis alla andras, bok så får han skylla sig själv. En idiot mindre, vari ligger problemet? Däremot kan jag lida med den polis som avlossade skottet, att han sköt ett riktigt praktarsel lär vara till föga tröst när han vaknar kallsvettig mitt i natten. Traumat det innebär att ha skjutit (och kanske dödat) en person i ett så pass allvarligt och skarpt läge tvättar man inte direkt bort med tvål och vatten.
I det längre perspektivet, och kanske mer oroande än den enskilda händelsen, är det faktum att många yngre tycks förväxla respekt med pengar. Varför skulle jag förtjäna respekt bara för att jag är så dum i huvudet att jag hotar till mig någon annans pengar med ett vapen? En lika enkel som befogad fråga vad det verkar och måhända ett mått på hur efterblivet ett sådant resonemang är. Det är svårt att förstå hur en kamphund, ett automatvapen och en bunt pengar skulle kunna förändra den osvikliga regel som säger att du inte förtjänar minsta respekt om du inte respekterar andra. Dessa små män som rånar, misshandlar och mördar har naturligtvis inte en susning om vad ordet innebär och för egen del så har jag i princip slutat använda det helt och hållet. Det har blivit alltför förorenat och främmande. Ett styggelsens ord som det är förbannat lätt att dra till med, men betydligt svårare att leva upp till.
Fridens...