Jag har ett jobb som är lite speciellt. Det har sina sidor, det ska villigt erkännas, men en dag som denna andas den bara frihet och längtan. I eftermiddag lämnar jag mitt arbete och behöver inte återvända förrän om tio dagar. Det är ett ganska säreget sätt att leva och visst kan det upplevas som isolerande ibland, fast i slutänden är det smått fantastiskt. En vanlig arbetare har fem veckors semester per år, plus lediga helger förstås. Det ger cirka 140 lediga dagar på ett år. Det kan låta mycket, men det betyder också att de jobbar cirka 225 dagar om året. För mig förhåller det sig precis tvärtom, jag jobbar någonstans mellan 140 och 160 dagar på ett år, resten är betald ledighet och semester. Det är rätt lyxigt egentligen.
Med andra ord så finns det gott om fritid, frågan är väl snarare vad man gör av den. I allt väsentligt så har jag levt ett väldigt hattigt liv sedan min dotter föddes i augusti 2010. Mina fasta punkter har inte varit mina egna och det eviga pendlandet mellan olika landsändar och landskapsdelar har inte precis fött någon större, inre harmoni. Således har mycket av den tid man borde ha spenderat på umgänge och väl avvägd njutning (såväl intellektuell som rent köttslig) tillbringats på olika tåg och bussar. Om ett par veckor är det tänkt att bli ändring på detta. Då flyttar jag in i den lägenhet som ska bli mitt hem för åtminstone en tid framöver, ett nyrenoverat spektakel med lite för hög hyra, men bekvämt belägen på behagligt promenadavstånd från både min dotters dagis och hennes mamma. Den lilla stad som omger min nya lägenhet är för mig en helt ny bekantskap, på sin höjd har jag tillbringat ett par veckor där. Det är en rätt charmig historia och framför allt ligger den precis på havskanten. Det är precis så jag föredrar att ha det.
Om den kan utvecklas och erbjuda en känsla av att verkligen vara "hemma" återstår för tiden att utvisa. Min mentala hemstad är alltjämt Göteborg, trots att det är mer än tre år sedan jag flyttade därifrån. Det finns klara likheter mellan Göteborg och min nya hemstad Trelleborg, inte minst respektives beroende av rederinäringen och vänliga atmosfär. Fast det är klart, folkmängden skiljer sig markant och sålunda också utbudet av aktiviteter och möjligheterna till rent urbant forskningsresande. Hur lång tid kan det förresten ta att utforska en stad som är obetydligt större än en göteborgsk stadsdel? Vad jag däremot hoppas att Trelleborg erbjuder är småstadens lugnande tempo och tystnad. Ju äldre jag blir desto större blir behovet av just ro. Att min dotter får möjligheten att växa upp i en lugn tätort och ändå ha närheten till större städer som Malmö och Köpenhamn är inte heller oväsentligt. Där jag växte upp var Stockholm den närmaste storstaden och ville man åka dit på den tiden så fick man, den korta distansen till trots, vackert sätta sig på bussen i två timmar, bli avsläppt på Liljeholmen och därifrån ta tricken dit man skulle. Idag tar det knappa 45 minuter med tåget och då hamnar man mitt i smeten på en gång. Tiderna förändras.
Det liv jag lever och som jag berättade lite om i början bär inte bara med sig fritid utan också saknad. Det är en nästan outsinlig källa till sorg. Jag saknar min dotter, oavbrutet. Foton, telefonsamtal och videosnuttar kan inte på långa vägar ersätta den innerliga lycka hon sprider i mitt bröst när jag får krama om henne och lyssna till hennes berättelser om den ena dockan efter den andra. Hon har bra fantasi, det gläder mig.
Med befrielsens dag kommer också åtaganden. Under arbetsperioderna tenderar verkligheten att fortgå som vanligt med allt vad det innebär. Man har samtal att ringa, platser att besöka och papper att sortera. Allt det som man har varit isolerad ifrån under en dryg vecka har i obarmhärtighetens namn rustat för invasion av privatlivet. Nåväl, det är som det är med den saken. På måndag skrivs det lägenhetskontrakt och nästa helg bär det av till Göteborg för namngivningsfest. Dessutom har jag all tid i världen att flänga runt på dagis och lekparker. Livet har sina ljusa sidor, det ska också villigt erkännas.
Fridens...