Föda för ditt intellekt

Hur viktig kärleken är för det mentala välbefinnandet kan man bland annat lära sig i filmen The Perks of Being A Wallflower. Det är en vacker, tragisk och ändå hoppingivande berättelse om ett antal ungdomar på High School som på ett eller annat sätt har demoner att tampas med och relationer att inbegripas i. Det är ljus och det är mörker i en salig blandning. Det borde kanske inte tilltala en 35-åring som sedan länge har tappat det mesta av den odödlighets- och fantasikänsla man besatt i övre tonåren, men det gör det sannerligen. En liten gnutta av allt som genom ålderns rätt har gått förlorat lyckas ändå leta sig upp till ytan och glimra till. Resultatet blir ett kärt återseende,ett någorlunda förvirrat förhållande och ett bittert farväl. I vanliga fall så brukar just denna filmgenre väcka mer förakt än beundran hos mig, inte minst på grund av den mängd plattityder och stereotyper som är mer regel än undantag, men The Perks... lyckas på något vis väja för dessa fällor. Inte för att det inte är sentimentalt och stereotypt emellanåt, för det är det verkligen, utan för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig och ger hela historien en air av realism istället för den utopiska eller dystopiska hållning som annars är kutym. Se den, nog sagt om det.

 

Varför jag ens tar upp detta är just temat om den inre eld som tänds när man har med kärlek att göra, speciellt ungdomlig sådan. Ni må tro det eller ej, men även undertecknad har varit ung en gång. Som tonåring är kärleken till (i mitt fall) kvinnan en lika förödande som livgivande kraft som man inte bör handskas ovarsamt med. Den kan få dig att bokstavligen sväva på moln eller sjunka ner i ett obarmhärtigt slukhål. Jag har kvar de flesta av de dikter och låtar jag skrev under den tiden och det är anmärkningsvärt hur tårdrypande läsning det är. Än mer anmärkningsvärt är hur vissa av dessa alster till och med har bytt fokus från en person till en annan under väldigt korta tidsspann. Som specifikt exempel kan nämnas en dikt som jag skrev till en klasskamrat som jag var halsbrytande förälskad i. Under månadernas gång skiftade dikten gradvis intressefokus och tillägnades en helt annan kvinna bara för att i den slutliga (och enda bevarade) versionen handla helt och fullt om en tredje. Allt inom loppet av kanske ett halvår. Sådan är ungdomens kärleksbejakelse, orädd och ombytlig, namn suddas ut och läggs till.

 

Till viss del kan jag naturligtvis sakna dessa känslor, det finns liksom ingen plats för dem nu för tiden, man har så mycket annat att bekymra sig över. Därför får den sedan länge svunna oskulden stå som något slags markör för ett tidigare och i mångt och mycket friare liv. En tid då den typen av kärleksbekymmer, utan pardon, kunde uppta hela dagar och nätter. De kärleksbekymmer jag har haft i vuxen ålder tenderar att handla om så mycket annat som egentligen inte har med känslor att göra, utan desto mer med praktiska arrangemang och planer att skaffa. Således har fokus skiftat även där, från andlig uppslukelse till benhård realism.

 

Jag har dock alltid betraktat mig som en romantiker lustigt nog. Detta trots att jag vet att man kan få samma kemiska effekt som vid förälskelse genom att äta choklad. Jag tror faktiskt till och med på hela konceptet med att träffa "den rätta" trots att jag efter idogt experimenterande inte tycks ha kommit i närheten. Längtan efter nyss nämnda molnsvävande är alltjämt påtaglig, om än numera betydligt mer sällsynt förekommande. I mitt fall är denna sällsynthet inte särskilt besvärande så länge jag kan hålla mig borta från filmer som The Perks... och fylla mitt stilla liv med andra utlopp och inputs. Fast det är klart, i slutändan kan ingenting mäta sig med kärleken.

 

När jag var yngre var även min attityd till kärlek annorlunda, det fanns ju så mycket av den. Jag var inte ödmjuk inför den på något vis och jag vet att det sårade många, mig själv inkluderad, men jag får för mig att också det är en fas man behöver gå igenom för att formas till en individ. Jag har bett om ursäkt till vissa inblandade som jag fortfarande har kontakt med, de andra kanske kan läsa detta och förstå lite bättre. För att citera Lasse Winnerbäck: "Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot". Ännu lättare om man dessutom har gjort det till en vana och inte ens reflekterar över vad ett sådant beteende kan orsaka i form av besvikelse eller lidande. Med det sagt så ångrar jag ingenting, jag kan be om ursäkt för det, absolut (för jag kunde verkligen vara en skitstövel), men jag tänker inte sitta och älta och ångra det.

 

Sammanfattningsvis och som en liten avrundning vill jag bara upprepa att den typ av kärlek som här beskrivits tar mycket liten plats i mitt liv idag. Faktum är att den knappt existerar, ens med livsuppehållande apparatur. Det handlar ju trots allt om starka köttsliga och andliga kärleksbegär som i en enda salig blanding inte kan erbjudas i någon annan variant eller ersättas av något annat. Allra helst skulle jag föredra att kärleken bara ramlar över mig, det ligger tydligen i min natur att resonera som så.

 

Det finns dock vissa morgnar när nattens drömmar vägrar att lämna håret och min längtan efter "den rätta" är gränslös.

 

Denna morgon är en sådan.

 

Fridens...