Vintern är i antågande och mörkret lägger sig redan tidigt över huvudstaden utanför mitt tillfälliga fönster. Min hatkärlek till Stockholm har aldrig varit större. Det är då jag drabbas av en mental "No Pussy Blues" och drar mig tillbaka en smula, oförmögen att vara riktigt kreativ. Hög tid då att skriva några rader om den senaste tidens händelser och upplevelser.
Vi träffas inte ofta nu för tiden, mina compadres och jag, men när vi väl gör det så blir det osvikligen en fest att minnas. Därför hade jag sett fram emot Nick Cave and the Bad Seeds konsert den 6:e november lite extra. Festligheterna inleddes för övrigt redan dagen innan konserten eftersom jag och M. hade bestämt oss för att göra det till en tvådagars happening. Lite som en grabbweekend, mer för att hinna prata dock och inte nödvändigtvis för att dricka alkohol. Som vanligt så lyckades vi med stor bravur att kombinera de båda. Middag och öl på Papagallo, öl på Akkurat och ofantliga mängder öl på hotellrummet, i sängen. Klockan hann nog bli både tre och fyra på morgonen. Detta ledde naturligtvis till att vi missade frukosten, men vad gör det när McDonalds ligger alldeles in på knuten? Otroligt smaklösa hamburgare, en promenad uppför Götgatan och med bestämda steg mot bolaget på Folkungagatan. Öl och sprit inhandlas, en a-lagare hamnar mitt emellan mig och M. i kön och vi tänker båda två att steget från fest till rännsten är ganska kort. Vidare promenad upp mot Katarina kyrkogård för att säga hej till Cornelis och sen, efter vad som känns som en evighet, är vi tillbaka på rummet. Ett par öl i sängen, för att hålla den värsta bakfyllan stången och på det en inte helt behaglig avgiftning i bastun. Efter avslutade hygienbestyr är det så äntligen dags att möta upp N. von W. och T. von W. i lobbyn för ett gemensamt återbesök på Akkurat. Fler öl inmundigas med tilltagande aptit. Udda sorter som vi kanske aldrig skulle hitta någon annanstans. Efter det, ja, efter det så har vi den obligatoriska förfesten på mitt och M:s rum. Sprit, whisky, öl, bubbel, mängder med skratt och gamla rövarhistorier och jag tänker att "i det här rummet och med de här människorna skulle jag kunna tillbringa en evighet utan att ha tråkigt en sekund". Ut i mörkret, ner i tunnelbanan, upp vid Globen, en kebab innan vi går in på arenan. Några öl därinne för säkerhets skull och sen, som bara för att accentuera trevligheterna, dyker plötsligt Nick Cave upp på scenen. Jag förtrollas för ett ögonblick av den gänglige australiensaren och hans lustiga rörelsemönster, glömmer bort att titta på Warren Ellis skägg, tar ett steg tillbaka, nu ser jag allt. Red Right Hand dundrar i hela mitt inre och Stagger Lee propsar på en öl. Jag och M. ställer oss lite längre bak, lyssnar, dricker och njuter. Ibland är det obarmhärtigt hamrande, ibland nästan sövande, men alltid värt ett lyssnande öra. 4 av 5 tummar upp, bestämmer vi utan några större diskussioner och stiger ner i tunnlarna igen. Ett tredje besök på Akkurat, nu sitter ytterligare vänner samlade runt ett av borden. Stämningen är gemytlig om än en smula trött. Strax före två ligger jag i sängen och somnar på ett ögonblick. Dagen efter kännetecknas av svår bakfylla under hela hemfärden, men det bestående intrycket är glädje över att ha haft så underbara vänner omkring sig under ett par dagar. Lika hoptryckt som det verkar här, lika snabbt passerade verkligheten under dessa Nick Cave-dagar. Time lapse.
Förr om åren så gick jag på minst en spelning i månaden, av varierande storlek och dignitet, men denna konsert var nog den första på nästan ett år. Jag saknar det, musik blir aldrig så bra som när man faktiskt ser musikanterna framföra den. En fest för alla sinnen. Härnäst ser jag fram emot Nine Inch Nails i vår, kanske rent av på samma hotell och med samma vänner i släptåg?
Mitt liv är lätt att dela in i olika perioder. För det första så kan mitt liv med enkelhet delas in i arbete och ledighet, det säger sig självt. Men så har vi även det faktum att jag antingen är inne i en läsperiod eller i en filmperiod. Det har alltid varit antingen eller. När jag har en filmperiod så läser jag bara på dass och när jag har en läsperiod så ser jag bara på film när jag åker tåg. Hittills så har hösten präglats av film och vad gäller kvalitén på höstens releaser så har den varit, minst sagt, låg. Det är väl egentligen bara Richard Pryor: Omit the Logic som har varit någonting utöver det vanliga (recension och tankar kring den finns att läsa på www.filmochtv.blogg.se inom kort). Kanske att även The Place Beyond the Pines förtjänar ett hedersomnämnande, jag ska tänka på den saken en stund till. Med andra ord så har jag konsumerat enorma mängder dålig film och precis som alltid gör det övergången till en läsperiod så mycket smidigare.
Under nyss nämnda period så har läsandet alltså fått stå tillbaka en smula, men ett och annat guldkorn har jag inte kunnat hålla mig borta ifrån. Jag tänker då närmast på The Dude and the Zen Master av Jeff Bridges och Bernie Glassman samt What Would Keith Richards Do? av Jessica Pallington West. Dessa två böcker är något så ovanligt som, på mitt bord i alla fall, en form av livsåskådningslitteratur, om än med väldigt mycket humor. Att de dessutom i ena fallet är författad av och i andra avhandlar en av mina absoluta favoritskådisar/musiker gör det naturligtvis till obligatorisk läsning för en sån som jag.
Just nu i läshögen:
Who I Am av Pete Townshend
Mitt liv som Thunderbolt Kid av Bill Bryson
All the Madmen av Clinton Heylin
Filmer du bör/måste undvika:
Dark Tide
The Internship
Solid State
Red Dawn
Pacific Rim
Det var väl allt jag hade på hjärtat.
Fridens...
Warren & Nick