Det lär väl knappast ha gått någon levande människa förbi hur förunderligt livet kan te sig emellanåt? Den som känner mig vet att jag inte precis vurmar för dansbandsmusik och den som inte känner mig får det härmed bekräftat från den allra mest initierade av källor: jag avskyr denna poänglösa treackordsdystopi. Så är det med den saken och när det nu är ur världen så kan jag gå rakt på den ironi som föranledde den inledande frågeställningen.
Det är nämligen så finurligt ordnat att jag under, i stort sett, hela mitt yrkesliv har haft mycket nära kontakt med dansbandsvärlden. "Arma sate", kanske någon tänker, men säkert finns också en och annan som tvärtom utbrister i ett "Lyckliga människa". För min egen del så ligger sanningen någonstans mitt emellan dylika exklamationer. För även om jag finner musiken plågsam att lyssna på så har jag träffat många trevliga personer som har gjort det olyckliga yrkesvalet att framföra den. Visst har jag träffat många idioter inom branschen också, men de får dessvärre lämnas därhän med hänvisning till att jag alltjämt är beroende av mitt yrke för att ha råd med mat och potatis.
Varje dag så har jag den tveksamma förmånen att ha tillgång till ett eller ett par nya dansband live. Så har det varit i snart elva år och med vissa har man naturligtvis blivit både "hej" och "tjena" under tiden. I regel är de gamla uvarna allra lättast att ha att göra med. Thorleif Torstensson (Thorleifs), till exempel, är en riktigt trevlig prick och detsamma kan sägas om Sten Nilsson (Sten & Stanley) och Ingmar Nordström (han med alla saxpartyn ni vet). Det är ju även så att dansbandsmusiker är ett turnerande släkte och därmed också otroligt rutinerade och professionella när det kommer till utrustning och lokaler. Band som Arvingarna eller Lasse Stefanz behöver knappast tänka två gånger på hur de vill ha en viss sak ordnad för sig, det sitter liksom i ryggraden vid det här laget. För dem spelar det ingen större roll om det är på en båt eller i en ishall de spelar, oavsett vilket så har de gjort det förr.
Nu kan man nästan tro att jag har gått och blivit konvertit, men jag kan lugna eventuellt oroade läsare med att bedyra mitt fortsatta och växande förakt för denna genre. Utövarna, däremot, har som sagt många gånger min beundran.
Denna beundran gäller för övrigt inte endast dansband och heller icke enbart rutinen. En annan gentleman som jag har haft nöjet att träffa några gånger är Lasse Berghagen. Han åtnjuter inte min beundran bara för sitt trevliga manér eller sin stora yrkeskunskap, nej, det mesta av min beundran härstammar från det faktum att han helt enkelt orkar vara just Lasse Berghagen. Inte nog med att han är så lång att han syns överallt, han är ju dessutom själva sinnebilden av en folkkär artist. Det innebär förstås att personer som absolut inte känner herr Berghagen tycker att det är helt i sin ordning att krama honom, prata med honom och utbyta diverse historier. Jag skulle inte för allt smör i Småland vilja byta med honom. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att byta lön med honom, men absolut inte till priset av den sortens berömmelse. Så hatten av för dig Lasse, det kan banne mig inte alltid vara värt det.
Så vart leder allt detta svamlande? Jo, det leder kort och gott till den insikt som slog ner som en blixt i mig härom dagen: Vad sjutton pysslar jag med? Jag borde naturligtvis ägna mig åt något helt annat kan man tycka, och det med all rätt. Fast hur hade det sett ut? Skulle en sån som jag jobba nio till fem och bara vara ledig två dagar i veckan? Struntprat! Nej, det är väl en gång för alla så att en slöfock inte kan få utlopp för sin lathet på annat vis än att vara ledig varannan vecka. Det är verkligen himla praktiskt och sker dessutom till ackompanjemang av en skaplig lön. Åtminstone så att det räcker till förut nämnda mat och potatis.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har lyckats spjärna emot under alla dessa år och inte fallit till föga för dansbandens förföriska (ha!) toner. Om jag hade varit svagare i min karaktär så hade risken för att jag skulle låta mig lockas av den mörka sidan varit överhängande, om inte annat så på grund av min enorma exponering för den. Så fick jag äntligen slå mig för bröstet en aning...
Fridens...