I år är det faktiskt tjugo år sedan jag upplevde mitt senaste tonår. Jag skriver "senaste" eftersom det trots allt finns en pytteliten möjlighet att man blir 113 år gammal, man vet ju aldrig. Nåja, det underliga med att det snart har gått tjugo år sedan jag fyllde nitton är att det känns som om det var igår på många sätt. Nu menar jag inte att jag känner mig som nitton, långt därifrån, men mycket av det man trodde skulle förändras med åldern har liksom inte inträffat. Jag känner mig fortfarande otroligt barnslig på många sätt och om jag ser till mina vänner så gäller det de flesta av dem också.
Är vi någon slags generation som aldrig blev riktigt vuxen? Ibland förefaller det så. Kanske har det att göra med att väldigt få av oss gjorde värnplikten, kanske beror det på hippieidealen som användes i vår uppfostran, jag vet faktiskt inte. Vi saknar den där allvarsbiten som vår föräldrageneration tycktes ha i överflöd, som om det perfekta upproret mot deras seriositet var att ta allt med en rejäl nypa klacksparkar. Om jag ser till mig själv så är det nog så i alla fall. Jag avskyr att planera, budgetera, boka in, boka upp och använda kalender. Allt detta verkar så obehagligt inskränkande på den frihet som hyllades så högt av alla plyschgubbar och -gummor när jag växte upp.
Man hade kanske trott att någonting skulle förändras när man fick ett fast jobb eller så, men inte heller det bet ordentligt. Jobbet blev bara ett sätt att träffa nya, trevliga och otrevliga människor och lönen bara att medel för att kunna bekosta den allt dyrare fritiden. För där har ju någonting verkligen hänt sedan tonåren, fritidssysselsättningarna har blivit betydligt dyrare. Typiskt att det enda tydliga tecknet på mognad skulle vara priset på leksakerna.
Sedan var det ju det där med att skaffa barn, det kändes nästan osannolikt vuxet och man såg för sitt inre hur man plötsligt skulle intressera sig för premieobligationer och klä sig i tweed, kanske skulle man till och med bli folkpartist på kuppen? Återigen ett tankefalsarium visade det sig. Om föräldraskapet har bevisat någonting för mig så är det att jag fortfarande tycker att det är skitkul att leka med bilar och att jag fortfarande inte kan rita innanför linjerna i målarblocket. Allt är sig likt. Det där med auktoritet är jag inte särskilt bra på heller, men det behövs å andra sidan inte eftersom min dotter har visat sig vara både klok och skötsam. Noll vuxenpoäng även där således.
Vi har ju också det där med känslor. Ta en sådan sak som en helt vanlig förälskelse. Man hade ju hoppats att det inte skulle vara fullt så dramatiskt när man blev lite äldre (och därmed något mer nedtryckt av erfarenheter och verklighet), men icke. Enda skillnaden mellan tonårsförälskelsen och dagens dito är väl egentligen låtarna man lyssnar på när man drömmer om den stora kärleken. Då kunde det vara Every Rose Has Its Thorn med androgynrockarna Poison, idag är det oftare något i stil med Fake Empire med The National. Annars är det precis lika frustrerande, smärtsamt, förgörande och alldeles... alldeles underbart.
Det slår mig att jag i början av denna text påstod att jag inte känner mig som nitton längre, men ju mer jag tänker på saken, desto mer börjar jag tvivla på detta påstående. Det kanske är så trots allt, att jag känner mig som en tonåring och någonstans undertrycker det faktum som envist hävdar att så inte är fallet. Jag tycker inte att jag har förändrats utseendemässigt i någon större utsträckning, förutom det där med att ögonbrynen tycks leva ett eget liv numera förstås. Jag vet, det är klart att det är en enorm skillnad från hur jag såg ut 1996 till idag, men jag kan bara inte se det eller ens acceptera det. Jag känner mig fysiskt stark och med ålderns rätt betydligt mer intelligent och street smart än för tjugo år sedan. Alltså är jag till och med bättre än den nittonåriga slyngel jag en gång lämnade bakom mig.
Så om vi ska sammanfatta de senaste tjugo åren i mitt liv så har alltså musiksmaken blivit bättre och ögonbrynen buskigare. Det verkar faktiskt vara allt. Jag kanske överdriver en smula, men på det stora hela så är det nog skrämmande nära verkligheten. Det är också extremt praktiskt att bli äldre, men att fortfarande känna sig ung, eftersom man med födelsedatumets rätt kan bestämma exakt hur fan man vill bete sig, klä sig och gå och lägga sig. Man är ju vuxen för sjutton! Det är lite som att vara ett barn med makt, enastående. Till exempel så äger jag inga finkläder, jag bestämde mig en dag för att jag tycker att det är väldigt fånigt att klä ut sig bara för att det är så man "ska" göra. Jag kan vara hel och ren, absolut, men varför måste jag ha en lång tygbit runt halsen för att accentuera någon slags feststämning? Nej, fuck that shit! Om det är mig ni har bjudit på fest så är det jag som kommer, inte något underligt, kostympaketerat alter ego. En inbjudan borde ju betyda att det är mig ni gillar och vill ha där, inte nödvändigtvis kläderna jag har på mig.
Ni märker hur otroligt tydligt det är nu, det är ju för tusan en tonåring som har skrivit allt detta. Måhända en tonåring med ganska god förmåga att ironisera över sig själv, men icke desto mindre en tonåring.
Så, då nådde vi hela vägen tillbaka igen, cirkeln är sluten och för den evige tonåringen återstår bara att som vanligt säga:
Fridens...