Det är så länge sedan jag skrev någonting här att jag knappt kommer ihåg när jag gjorde det senast, än mindre mina inloggningsuppgifter visade det sig. Faktum är att skrivande överhuvudtaget känns mig märkligt främmande för tillfället, vad som brukade vara min stora passion har blivit mig oroväckande distanserat. Nu är det ju förstås inte så att jag har frånhållit mig helt ifrån bokstävernas värld och dess poetiska eller prosaiska anslag, en och annan kortare text har jag allt lyckats producera, men inte i närheten av hur det förhöll sig en gång i tiden. Vad beror då denna nedgång i produktivitet och skrivlust på? Först och främst så tror jag att den beror på isolering. Inte i någon bokstavlig mening utan snarare en intellektuell sådan. Jag har helt enkelt saknat både ambitioner och möjlighet att finna stimulans, det har varit en relativt stagnerad tillvaro den senaste tiden. Dessutom så har ett stegrande behov av integritet infunnit sig, att blotta sitt innersta har ett alltför högt pris tycks det mig. Särskilt om man betänker att denna blogg från början var tänkt som en religionskritisk sida i en ständigt pågående debatt. När jag nu skriver dessa ord så inser jag att det låter ganska deprimerande, men så är inte nödvändigtvis fallet. Under denna tid har det hänt många trevliga och förunderliga ting.
Till dessa tilldragelser bör först och främst nämnas min dotters ständiga utveckling och goda humör, hon är faktiskt både söt och snäll och jag betvivlar starkt att det är egenskaper hon har ärvt från sin far. Hon har mig sannerligen virad runt sitt lillfinger och jag älskar henne precis så där mycket som andra alltid har påstått att de älskar sina barn. När man hörde dessa tirader från andra föräldrar ville man kanske kräkas i munnen en smula, men jag inser nu att det faktiskt är en kärlek som inte går att jämföra med någon annan, inte minst för att den därutöver innehåller ett ständigt element av oro och förvirring.
Vidare så har det varit ett underbart musikaliskt år. Jag har det stora nöjet att spela gitarr i två band som verkar inom helt olika genrer. Dels Fist Hammer, som är ett akustiskt hårdrocksband med endast covers på repertoaren och som på ett otroligt tillfredsställande sätt har tvingat mig att i viss mån omvärdera mitt sätt att spela akustisk gitarr. Att mina två medmusikanter är två, sedan mycket länge, nära och kära vänner gör knappast saker och ting sämre. Sant, ibland blir det mer öl än musicerande, men man är väl inte mer än människa? Vi bor långt ifrån varandra och det gäller att göra det mesta av de få tillfällen som bjuds.
Sedan har vi förstås KKPA, ett punkband från Trelleborg som i år firar sitt 25-årsjubileum och där undertecknad har den stora äran att spela gitarr sedan i somras. Hela processen med att lära sig alla låtar, skriva nytt material och, framför allt, att framföra alltsammans live inför publik ger kickar utöver det vanliga. Inom loppet av en månad fick jag plötsligt nöjet att stå på två scener som enligt min mening är att betrakta som klassisk mark: Kafé 44 i Stockholm och KB i Malmö. En tonårsdröm som gick i uppfyllelse, hur vanligt är det egentligen? Att bli så varmt välkomnad av tre personer som man i princip inte känner sedan tidigare är någonting jag kommer att bära med mig så länge jag lever. Vi har världens bästa trummis, världens coolaste basist och en grym frontman som jag har nöjet att kalla både nära vän och vapendragare. Kan det bli bättre?
När livet tar en så intensiv och livsbejakande vändning som under det senaste året så är det lätt hänt att vissa saker får stryka på foten. I mitt fall blev det läsandet och skrivandet som fick stå tillbaka för en ökad musikalisk och cineastisk input. Men, och detta är väl huvudsaken, jag trivs jävligt bra med det för tillfället. Det finns alltid saker som kan bli bättre och visst, en miljon på banken och en underbar kvinna att älska hade naturligtvis inte gjort ont, men det ger sig nog med tiden. Tills vidare nöjer jag mig med att kreativiteten är på topp och om jag har tur så får jag även i natt sällskap av en lika vacker som underhållande kollega. Inte illa det, eller hur? Det går bra nu...
Så, där har vi det, ett inlägg helt utan politiska eller antireligiösa aspekter, bara en blottad skribent (som ironiskt nog pekade på tilltagande integritet i början av inlägget) och en sammanfattning av den tid som förflutit sedan sist.
Fridens...