Jag hade inte en tanke på att skriva någonting idag, eller imorgon om man så vill eftersom klockan är över midnatt. Tänderna var borstade, jag hade sagt cyberspacegodnatt till en person som jag tycker väldigt mycket om och lyssnade på The Ricky Gervais Show i lurarna. Sedan inträffade plötslig klarvakenhet och jag kan för mitt liv inte begripa varför. De senaste dagarna har varit så intensiva att jag har längtat efter denna natt, min kalender är nämligen helt tom imorgon förutom tvättstugan. Kanske är det just därför? Hjärnan vill kanske ha lite egentid och inte bara skyfflas hit och dit i en lång räcka av aktiviteter? Lika bra då att låta den spåna lite grann.
När jag kom hem i fredags, efter tio nätters arbete följt av två dagars repetitioner i Filipstad, så hade jag nog inte sovit mer än 11-12 timmar på tre nätter. Alla som känner mig vet att jag föredrar det dubbla, minst. Så vad gör man när man känner sig sliten och hemsk? Jo, man hämtar sin dotter, leker, käkar pizza, lämnar dottern hos mormor, dricker gin och tonic och bowlar med polarna. Sedan går man upp tidigt dagen efter, hämtar dottern och drar till skateparken, handlar och sticker hem och bygger lego. Jag klagar inte, det har varit en grym ledighet. Idag skapade vi dessutom fantastisk musik i replokalen (även kallad Punkkulan), det händer riktigt bra grejor där nu och jag känner mig duktigt stolt över det som har spelats in den senaste tiden. Enda problemet i allt detta är väl egentligen att jag inte tycks kunna slappna av. Det är tusen tankar som kräver min uppmärksamhet och tusen saker som jag tydligen föredrar framför en god natts sömn.
När jag skriver detta så sitter jag samtidigt och funderar på en låttext som behöver en vers eller två till, vilket naturligtvis gör att jag spretar åt olika håll med båda göromålen. Det är inte ett oangenämt problem, avsaknaden av kreativitet kvävde mig nästan under stora delar av förra året och jag fick för mig att om jag slog upp någon gammal lärobok i litteraturvetenskap så skulle jag inte förstå ett dugg, att mina mentala förmågor skulle ha förtvinat så till den grad att jag inte ens skulle förstå något som jag alltid har varit säker på att jag begriper. Tack och lov var det inte så illa, jag begrep säkert var tredje mening och det får man väl vara nöjd med antar jag.
Nåväl, klockan tickar och även om jag är en obotlig nattmänniska så borde jag gå och lägga mig igen, För lika mycket som jag älskar nätternas tystnad och lugn i vaket tillstånd, lika mycket älskar jag att sova. I drömmen kan som bekant vad som helst hända, det fascinerar mig att det ryms så mycket galenskap i annars relativt normalt fungerande psyken. Fast det är väl just därför tänker jag, om man inte hade fått snurra runt i det undermedvetna om nätterna så hade nog dagarna blivit fullkomligt outhärdliga.
Märks det att jag försöker skriva mig trött? Jag hoppas det, så att ni inte tror att jag sitter och funderar så här varje natt. Oftast är det betydligt mindre komplicerat att somna. Det följer ett mönster. Ögonlocken blir tyngre, soffan känns plötsligt mycket bekvämare och den där filmen man tänkte se tappar helt och hållet relevans, inte minst blir handlingen aningen luddig när man nickar till några minuter åt gången. De senaste 15 åren (mina samboår undantagna förstås) så har jag väldigt ofta somnat i soffan, sedan vaknat efter någon timme och mer eller mindre krupit in till sängen. Mina föräldrar har alltid tyckt att jag är lite konstig som måste somna till en film eller med en bok i händerna (och många gånger vakna med den i ansiktet), men det hjälper mig att stilla den inre oro som jag har burit på i hela mitt vuxna liv. Vad den oron beror på ska jag låta vara osagt, det är nog ett gytter av orsaker, men vi är väl bekanta med varandra vid det här laget och det är vare sig något jag skäms över eller bryr mig nämvärt om. Om det inte är ett bekymmer för mig så borde det inte vara det för andra, eller hur?
Klockan tickar och tankarna likaså. Jag skulle vilja skriva något klokt som avslutning på detta spretiga inlägg, men kommer bara att tänka på en kaffemugg jag såg idag med ett citat ur en Stefan Sundström-låt: "Har du älskat allt du pallar varje dag?". Det kanske fungerar som avslutning? Om inte annat så är det en förbannat bra fråga att ställa sig innan man sluter ögonen. Jo, så får det bli...
Har du älskat allt du pallar varje dag?
Fridens...