Jag gillar verkligen det uttrycket, "Party like a rockstar", för mig är det positivt laddat, livsbejakande. Man kanske inte ska djupanalysera hur det har slutat för de rockstjärnor som verkligen har festat på det vis som yrkesrollen föreskriver, men för oss vanliga dödliga fungerar det snarare som en ventil. Ett utlopp, eller avlopp om man så föredrar, för att bli av med vardagliga bekymmer och sådant som pockar på ens uppmärksamhet med lite för stort allvar. Nu för tiden så är rockstjärnefestandet inte ett särskilt frekvent inslag i mitt liv, men när det väl inträffar så brukar det vara glimrande trevligt.
Mitt yngre jag hade ett helt annat förhållningssätt till detta fenomen, det var "party like a rockstar" om man så bara drack en folköl och tog en promenad. All in, i alla lägen. Delvis berodde det förstås på att man var lite mindre noggrann med vad man stoppade i sig, och då menar jag inte nödvändigtvis i matväg, men framför allt så berodde det på att man absolut inte hade en tanke på konsekvenserna dagen efter. Idag kan jag redan under förfesten komma på mig själv med att fundera över morgondagens stundande baksmälla. Inte så värst "rockstar" med andra ord. Jag vet inte hur många gånger mitt yngre jag vaknade upp och undrade var han var och inte sällan vad hon som låg bredvid kunde heta. Dessutom minns jag klart och tydligt att jag tyckte att det var att föredra eftersom jag kunde gå därifrån när jag ville, var man hemma så hade man liksom ingenstans att ta vägen om man ville vara ensam en stund och man vill ju inte köra ut någon utan egentlig anledning. Lustigt hur preferenser förändras över tid.
Vidare så omgav man sig av en hel drös med "enablers" som hade exakt samma inställning som man själv hade. I Strängnäs, där jag är uppväxt, var vi nog närmare ett 100-tal likasinnade, födda inom ett spann på ett tiotal år eller så, som alla umgicks i olika konstellationer eller alla tillsammans på en gång. Egentligen var det väl musiksmaken som förenade oss och med den kom krogbesöken, konserterna, resorna och allt det där som gör livet till en ständigt pågående fest. Jag vet att väldigt många fick lida svårt för sitt leverne när de blev äldre (vissa redan då) och att några fortfarande bär på sviterna av det. Vad jag däremot är ganska säker på är att alla som var med kan se tillbaka på den tiden med ren och oförställd glädje och jag hoppas att de, i viss mån, tycker att det var värt det. Den stora faran med att ha det på detta vis är naturligtvis att det förekommer många andra substanser än alkohol och rökverk i en sådan miljö. Vi förlorade en del goda vänner på vägen, det ska inte förnekas och inte heller tror jag att någon har glömt bort dem, frid över deras minnen...
Över tid så är således inställningen att "party like a rockstar" inte särskilt hälsosam, den gör sig bäst när den får blomma ut under en kväll eller två, om det blir ett konstant tillstånd så leder det oundvikligen till fördärv. Låt vara att Keith Richards alltjämt verkar må bra.
Hursomhelst, och nu har jag helt tappat tråden känner jag, så behöver man släppa loss ibland och jag tänkte passa på att göra det under de kommande dagarna. Först bär det av till Värmland för lite Fist Hammer-time, vilket ska bli lika trevligt som välbehövligt, och på fredag drar jag söderut för att återförenas med goda vänner hemmavid. Jag kanske inte är lika bekymmerslös och lättfotad som förr i världen, men än kan jag nog fan festa som en rockstjärna om det behövs!
Fridens...