Jag tänker väldigt mycket och på många olika saker nästan jämt. Jag tycker om att ha det så, det är ett välbekant beteende och i mångt och mycket ganska så behagligt. Fast ibland önskar jag att jag min hjärna kunde varva ner lite, bara ta det lugnt och gilla läget, men det har inte inträffat än. Det är inte så att jag flänger hit och dit i tankarna, det är verkligen inte någon manisk hjärna jag har begåvats med, den är lugn och metodisk och inte det minsta flaxig eller osammanhängande. Däremot så har den väldigt svårt att slappna av, det finns liksom inget riktigt stand by-läge. Det gör också att jag har otroligt svårt att somna, om jag släcker lampan och bara ligger i sängen så kan det gå upp till ett par-tre timmar innan jag somnar. Det är inte bra, det vet jag, men det finns förstås sätt att kringgå denna utdragna process. Film fungerar oftast utmärkt, likaså att lyssna på något bra radioprogram, det gäller alltså att dra uppmärksamheten bort från tankarna till att endast passivt se eller lyssna på något och till sist bara låta allt stängas av. En annan sak som jag har noterat är att om jag funderar på en bra låt och går igenom den ton för ton, ackord för ackord, textrad för textrad så är det som att räkna får. Jag hinner sällan igenom en hel låt innan jag somnar eller åtminstone slumrar till. När jag var liten brukade jag blunda och tänka mig fram på den väg som ledde från stan och ut på landet där vi bodde. Jag hade åkt den så många gånger att jag kände till varenda avvikelse, varje litet potthål och varje tjälskott och jag kan inte minnas att jag någonsin kom fram till vårt hus utan att somna under resans gång.
Det var såklart enklare att somna som barn, tankarna var mer basala och instinktsdrivna, de vardagliga bestyr som man ställs inför som vuxen befann sig ännu på ett mycket betryggande avstånd. Min dotter sover verkligen som ett barn och ibland när man försöker väcka henne så protesterar hon genom att säga att hon inte vill gå upp för att hon "drömmer så roligt". Det måste vara underbart att känna så. Faktum är att jag kan komma på mig själv med att till och med sakna riktiga mardrömmar om spöken, monster och dylika hemskheter. Mardrömmarna nu för tiden är så osannolikt trista och tröttsamt realistiska, de handlar mest om att missa flyget eller tåget eller att hamna i ekonomiska eller relationsrelaterade trångmål. Oron för gastar och vampyrer tycks tråkigt nog vara försvunnen för alltid.
Jag vet inte hur vanligt det är egentligen och jag har aldrig hört någon berätta om det, men jag minns faktiskt exakt när min barndom på allvar gav sig av och vad som nog ändå måste benämnas som vuxenliv tog dess plats istället. Brytningspunkten mellan barndom och vuxenliv handlar för mig enbart om en enda sak: ångest. Det kan låta brutalt, men i mitt fall är det så och det vore väl själva fan om jag skulle vara ensam om det. När detta inträffade så hade jag levt som odödlig i drygt femton år och över en natt så var jag plötsligt en helt vanlig, dödlig individ. Ena stunden låg jag i min säng och lyssnade på Rasta Hunden och i nästa stund satt jag och mina föräldrar på akutmottagningen i Eskilstuna där jag tillbringade min första, och hittills enda, sjukhusnatt. Anledningen stavades hjärtklappning och total dödsångest.
Till saken hör att jag inte alls är rädd för att dö, det har jag aldrig varit, men det tycks inte ångesten förstå. För när den kommer farande så är jag, just i den stunden, livrädd för det. Bara då, aldrig annars. Förutom min flygrädsla (som jag misstänker är ett symptom av just ångesten) så vågar jag nog påstå att jag inte är särskilt rädd för någonting över huvud taget. Därför är allt detta ett stort irritationsmoment och något som stör mig och, vad än värre är, har kommit att sätta en viss prägel på vem jag är och hur jag agerar. Inte heller är det så fiffigt ordnat, som för vissa andra, att ångesten föder kreativitet. Tvärtom så gör den mig extremt passiv.
Trots detta så är jag ändå glad att min hjärna fungerar som den gör och jag skulle inte vilja byta bort den för allt i världen. Den minns otroligt mycket och har väldigt lätt för att lära sig saker. I dessa dagar fokuseras det osannolikt mycket på fysiska företräden och gymbranschen har gått och blivit en pålitlig miljardindustri, men jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte lägger samma energi och pengar på att utveckla sina mentala och intellektuella förmågor. Vad är vitsen med ett sexpack på magen om du inte ens kan formulera en vettig mening i huvudet? En sund själ i en sund kropp, visst, men börja för all del i rätt ända.
Jag inser att jag låter lite som Karl Pilkington i mina resonemang, det är lite "Who's in charge, is it me or the brain?" över det hela. Nu är jag ju förstås inte dummare än att jag vet att min hjärna och jag är en och densamma. Det är i den all denna text har uppkommit och formulerats, så egentligen kan man säga att den har skrivit detta om sig själv. Det är lite roligt med tanke på hur sällan man funderar över att man de facto bara är en rätt poänglös kropp fäst vid en nästan osannolikt fascinerande knopp. På baksidan till en bok om Monty Python som står i min bokhylla hemma så avslutas en text med orden "Yours truly, that little voice you hear in your head when you read quietly to yourself". Jag skrattade så att jag grät första gången jag läste det. Återigen, det är inget man precis funderar på varje dag, men ändå är det så att tanken på denna självklarhet nästan är hisnande. Vad är det för en röst egentligen? Är det så min hjärna låter? Det är ju hur roligt som helst...
Detta blev ju minst sagt en ganska introspektiv liten resa. Egocentriskt och något översvallande på en och samma gång. Men, som sagt, min hjärna gillar ju tydligen att prata både med och om sig själv.
Fridens...