Det är sannerligen inte ofta jag känner mig manad att använda detta forum längre, men nu när den ärevördiga akademien håller på att rasa samman likt en IKEA-möbel man har skruvat ihop med mer än lovligt mycket innanför västen så kan jag förstås inte låta bli att strö lite salt i såren. Det är verkligen inte mycket som går att härleda till deras valspråk "Snille och smak" i den sörja som de aderton nu klampar runt i.
Så vad bottnar allt detta käbbel (för att använda Löfvens favoritord) i? Ja, enkelt uttryckt så är det en följd av höstens #metoo-kampanj där en av de namngivna var akademiledamoten Katarina Frostensons make, Jean-Claude Arnault. Sedan dess har härvan bara växt. Vi som var med under 1990-talet blev knappast förvånade över utpekandet av Arnault, det är nämligen inte första gången som rykten och anklagelser riktas mot honom och av exakt samma anledningar. Om man, som jag, har fått ta del av berättelser från personer som har träffat honom i diverse informella sammahang så är det mycket svårt att tvivla på anklagelsernas riktighet. Arnault är som hämtad ur en särdeles sliskig Harlequin-roman och har lyckats dupera såväl sin fru som stora delar av övriga akademien (läs: framförallt Horace Engdahl). Ovanpå alltihop har han dessutom nyttjat akademiens våning i Paris och avslöjat litteraturprisvinnare med oöverträffad entusiasm och ändå lyckats behålla både hustru och vänner. Jag kan väl avslöja så mycket som att om någon i min närhet hade betett sig på ett liknande vis så hade jag per omgående administrerat ett stycke smörj i den riktningen. Så resonerar inte Horace Engdahl et aliter.
Som om allt detta inte vore nog så har akademiens ständige sekreterare, Sara Danius, suttit i krismöte med den enda person i hela världen som är mer förvirrad än hela denna soppa sammantagen: Hans majestät Carl XVI Gustaf. Knugen alltså. Nu ligger det förvisso på hans bord att se till att akademien sköts på ett tillfredsställande sätt och kanske är hans filosofi om att "vända blad" högst önskvärd i detta sammanhang, men ändå. Det är inte så lite Åsa-Nisse över hela situationen som man kanske kunde förvänta sig.
Ebba Witt-Brattström gick också nyligen ut med att även Horace Engdahl minsann har avslöjat litteraturprisvinnare på förhand. Till saken hör att de har varit gifta och har minst ett par-tre horn i sidan till varandra. Nu tvivlar jag inte på att han faktiskt har pratat bredvid munnen, men man undrar ju lite över hennes motiv till att avslöja det. Tillåt mig att förhålla mig klädsamt skeptisk till att det inte handlar om att rädda Arnault från ytterligare förödmjukelser.
När ledamöter nu börjar lämna detta sjunkande skepp och utfrågningar och omröstningar duggar tätt som hagelspön i backen så är det mycket svårt att inte tappa respekten för hela denna institution. Sanningen att säga så gjorde jag nog det redan när Danius började ställa krav på hur Bob Dylan skulle agera i samband med att han fick det stora priset 2016. Akademien delar ut priset, hur mottagaren agerar eller reagerar ska de enbart, ursäkta språket, skita i. För de allra flesta är det en stor ära, men vissa kanske månar mer om sin integritet än om en medalj och en stor summa pengar. Särskilt om man heter Dylan och har kassaskåpet fullt med Polarpris, Oscarsstatyetter och dollarbuntar redan.
Vidare så är det ju intressant att notera hur Leif GW Persson med stor entusiasm ger sig in i debatten om akademiens förfaranden och missöden. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Kanske är det som vanligt med vår gode professor emeritus att han vill kröna sin "klassresa" med den yttersta hedersbetygelsen, en plats vid de adertons bord? Om inte annat tycks han slå ett slag för att hans dotter, Malin Persson Giolito, borde väljas in. Det finns väl egentligen inget hinder för det, men det var väl tusan vilket enastående stort antal kakburkar herr Persson polerar med sina stackars författarfingrar. Jag som trodde att han höll, en högst offentlig, diet.
För att ytterligare bevisa sin förträffliga mognadsgrad har nu Horace Engdahl, likt en schimpans på zoo, börjat kasta verbala fekalier i Sara Danius omedelbara riktning. Knappast ett konstruktivt sätt att lösa denna konflikt, men så är väl "förnuft "och "rationalitet" två ord som aldrig har förekommit på Engdahls CV. Det är barnsligt, smutsigt och fullt av uppblåsta och sårade egon i denna konflikt.
Så, finns det någon lösning på hela denna infekterade beskyllningscirkus? Nej, den enda lösningen är att upplösa och ombilda akademien och därefter arbeta efter det enkla motto man en gång gjorde till valspråk, "Snille och smak". Problemet är att man har förbrukat enorma mängder av det rätt ansenliga förtroendekapital man en gång förvaltade relativt väl. Det är som om inte ens den mest ansedda litteraturakademien i landet, för att inte säga världen, står över den trams- och beskyllningskultur som annars bara syns i sociala medier. Vi lever som bekant i en tid av monumental intellektuell utarmning och som en följd av detta går nu även denna, fordom akademiska högborg, snart i graven. Sorgligt förvisso, men samtidigt helt väntat eftersom den allmänna hållningen tycks vara att intelligens och bildning är föga eftersträvansvärt.
Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren kommer troligtvis att ställa sina inpruttade stolar till förfogande. Kerstin Ekman har väl inte varit närvarande på den här sidan millenieskiftet och Lotta Lotass har ingen sett röken av sedan 2015. Frågan är lika tragisk som befogad: Vad är det för jävla akademi? Jag vet, det liknar snarare Sveriges Riksdag.
När hela denna balett är avklarad och den tjocka damen har sjungit sitt metaforiska finalnummer så kommer vi, för ett tag i alla fall, stå utan akademi och Nobelpris i litteratur. Det krävs en rejäl omvärdering av konstnärliga och intellektuella värden i allmänhet för att denna kulturskymning ska kunna bli till en värmande gryning igen.
Till dess.
Fridens...
skriven
Jäkligt bra formulerat!😊